Drop-in-dop trotsar villkorad nåd

I Apostlagärningarnas åttonde kapitel finns den första berättelsen om ett dop efter att Jesus hade döpts.  Det är Filippos som träffar den etiopiska drottningens hovman. Han är evnouksos, eunuck, enligt Apostlagärningarna 8:27. Filoppos stiger upp i hans vagn och de för ett mycket  kort samtal. Hovmannen frågar: Vad hindrar att jag döps?
Filpppos svarar ingenting.I stället stannar hovmannen vagnen och kliver ner i vatten där han blir döpt.

I denna tidiga dopberättelse finns tre tydliga nycklar för dopet:  För det första är etiopiern afrikan. För det andra är han eunuck och för det tredje undervisas han inte före dopet.  Han delar inte apostlarnas etnicitet, hans kroppslighet är utanför judisk norm, och han får ingen djupare undervisning. När dopet skett, rycks Filoppos bort, och de två ses aldrig mer.  Eftersom den etiopiske hovmannen inte nämns härefter, måste han ha ordnat sin växt in i kristen tro i andra sammanhang än dem som Apostlagärningarna beskriver.

Det som blir tydligt i berättelsen om den etiopiske hovmannens dop är nåden. Varken hovmannens etnicitet, kroppslighet, ekonomi eller förmodade brist på förkunskaper, utgjorde något hinder för dopet.  Nåden är starkare, djupare och närmare än de skiftande normer och begränsningar som utgör förutsättningar i många mänskliga sammanhang.

Det är en lätt avläsbar utveckling i Svenska kyrkan, att dopgudstjänsterna samlar fler och fler deltagare. När det firas dop är det festligt och ofta fullsatt. En liknande utveckling har en längre period gällt vigselgudstjänsterna. Under samma period har förväntningarna och därmed kostnaderna för kyrkbröllop skjutit i höjden. Vigsel i kyrkan har alltmer blivit en fråga om brudparets resurser. Vi oroar oss över att samma sak håller på att hända med dopet. Vi ser en ökad risk för kommersialisering av de kyrkliga handlingarna som riskerar att skymma sikten för vad som de facto står i centrum. Nåden ges gratis, av nåd.  

Men hur går det med nåden, om detta inte längre är det tydliga budskapet? Guds nåd kan skymmas och förfuskas av slarv och profanering. Det gäller allt mänskligt liv, och det blir särskilt tydligt i gudstjänstlivet. Även förväntningar som kräver pengar och förberedelser kan skymma Guds nåd.  Riter, som dop och vigsel riskerar därmed att bli en klassfråga. Detta uppfattar vi står i strikt motsats till vad det innebär att förvalta det folkkyrkoarv, som hävdat att kyrkans viktigaste uppgift är att förmedla nåden och vars honnörsord varit öppenhet.

Där nåden inte längre är uppenbar ställs krav för att få del av Guds nåd. I frånvaro av analys blir kraven osynliga förväntningar som kan handla om ekonomi, etnicitet, kroppslighet och förkunskaper. Mot bakgrund av denna tendens välkomnar vi den senaste förnyelsen av doptraditionen genom drop-in dop. Den enkla direktheten bjuder motstånd mot villkorad nåd.  Drop-in-dopen ser vi som en motståndsrörelse mot kommersialisering av kyrkans sakrament: I stället fokuserar drop-in-dopet det kristna budskapet: Du är älskad och nåden är gratis.

Johanna Gustafsson Lundberg
lektor i teologi, Lunds universitet
Mikael Mogren
stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling och pilgrimsfrågor, Västerås stift