Att judisk tro och människor i Israel varit före många andra med öppenhet och ställningstagande för homosexuella har knappast sin grund i politisk illvilja. Det skriver Jakob Carlander i sitt inlägg om "pinkwashing".
Ledamoten i Svenska kyrkans läronämnd, Anna Karin Hammar, twittrande om Tel Aviv Prides medverkan i Stockholm Pride: ”Pinkwashing it is called”, har redan blivit uppmärksammat av flera tidningar, som Svenska Dagbladet, SvD, och även kritiserats.
Själva begreppet ”pinkwashing” är i sig är förenat med kritik av staten Israel. Den politiska kopplingen leder alldeles fel. Tel Aviv Pride utgörs knappast av några bosättare eller förespråkare av annektering av Palestina. Tel Aviv Pride som grundades 1979 har firat festivaler i Tel Aviv sedan 1983. Stockholm Pride har hållits sedan 1998.
År 2009 uttalade sig Lena Posner-Körösi ordförande i Judiska Centralrådet och aktiv i Stockholms judiska församling: ”Som judar vet vi vad det innebär att vara utsatta för diskriminering. Då ska vi inte vara de som diskriminerar själva”. Det var före att Svenska kyrkan vågat ta ställning om samkönade äktenskap. Att judisk tro och människor i Israel varit före många andra med öppenhet och ställningstagande har knappast sin grund i politisk illvilja.
Judisk teologi och judisk biografi har varit en viktig drivkraft att bära tanken om hetero- och homosexuellas lika värde och lika självklara berättigande.
Anna Karin Hammars kommentar ”Pinkwashing it is called” är därför smärtsamt långsökt och för mig svårt att förstå.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR