Det vi bevittnar är egentligen alldeles självklart. Kina är världens folkrikaste land, med en snabbt växande ekonomi och en stark självmedvetenhet. Det finns ingen anledning att landet inte ska ha en framträdande plats i världssamfundet.
Snarare är de senaste århundradena en historisk parentes. Då landet varit försvagat, splittrat och delar av det ockuperat av både västerländska och japanska trupper.
Men när Kina nu återtar sin plats som stormakt är det i en globaliserad värld. Maktsfären handlar inte längre enbart om det klassiska närområdet. Kina är en allt aktivare spelare på andra håll i världen. Tydligast syns detta i Afrika. Det som hägrar är ökad tillgång på råvaror för den kinesiska marknaden.

För afrikanska stater innebär uppvaktningen från Kina att de inte är lika beroende som tidigare av EU, Ryssland eller USA. Kina ställer dessutom färre besvärliga frågor. De bråkar inte om mänskliga rättigheter.
Konflikten i sudanesiska
Darfur är kanske det tydligaste exemplet. Så länge Kina är en lojal handelspartner till regimen i Sudan spelar det inte så stor roll vilka krav som FN, USA eller Europa ställer.
Men det finns de som protesterar öppet. För några veckor sedan hoppade filmregissören Steven Spielberg av som konstnärlig rådgivare för OS i Peking. I protest mot situationen i Darfur och Kinas samarbete med regeringen i Sudan. Avhoppet lär inte stoppa OS, men var en kännbar prestigeförlust.

Uppenbarligen är Kina mån om den massmediala bilden. Och paradoxalt nog tycks Stevens Spielbergs avhopp ha större inverkan än den skog av kritiska röster som höjts tidigare. Eller så blev det droppen som fick bägaren att rinna över.

För nu skärper Kina tonen mot Sudan. I tisdags skickade Kina ett särskilt sändebud till Sudan för att diskutera situationen, rapporterade Sveriges Radio.
”Om Kina verkligen ville, så skulle de kunna sätta press på Sudan att ändra sin politik”, hävdar frilansjournalisten Bengt Nilsson, som bevakat Afrika under många år. I tisdagens P1 morgon betonar han också att Kina riskerar att marginalisera sin egen roll i världspolitiken, om landet ställer sig helt utanför samtalen om Sudan.

Hur hårt kommer då Kina att pressa Sudan? Det vet ingen i dag. Bengt Nilsson befarar att det mest blir ett spel för gallerierna. Kina har knappast någon genuin vilja att stödja mänskliga rättigheter.
Farhågan är befogad. Och ändå.
Steven Spielbergs avhopp visar att det hårdhudade Kina har en oväntad akilleshäl, nämligen fåfängan. Inför OS är regimen extremt lyhörd för allt som kan störa framgångsbilden. Utmaningen är att ta vara på den känsligheten, innan hörselkåporna åker på igen.

Inte bara för folket i Darfur, utan också för den kinesiska befolkningens egen skull.
Uppgivenhet är det sämsta alternativet av alla. Den som bryr sig visar att det finns hopp om förändring. Även om vägen dit är krokig, full av bakslag och inget tycks ske på ytan.
I långa loppet finns fröet till de största förändringarna av Kina och dess politik inom det egna landet. Men om ingen bryr sig lämnas de krafterna helt ensamma. Det vore det största sveket av omvärlden.

Dag Tuvelius