Stiftsförslaget har resulterat i intressanta debatt­inlägg i Kyrkans Tidning, senast av Olof Sjöström 29/08.
Vi förtroendevalda som har blicken riktad framåt och ödmjukt tar ansvar för den självklara förändringsprocess som stiftet initierat, kan lätt konstatera att Olof Sjöström har en skrämmande oförmåga att se den verklighet som många små församlingar lever i.
Förmodligen har han ännu inte sett sambandet mellan Arbetsmiljöverkets rapport och stiftets förslag om att minska antalet pastorat till högst 100, bland annat på grund av många församlingars oförmåga att följa gällande arbetsmiljölagstiftning.

Man kan bara hoppas att Olof Sjöström kommer till insikt om hans målande och romantiserade beskrivning om att, ”man inte slår sönder och samman band som flätats i våra församlingar under många århundraden”, inte sällan blivit till konfliktfyllda konstellationer med en handlingsförlamad verksamhet och föranleder svåra psykosociala arbetsmiljöproblem.
Församlingsborna med ”kyrkan mitt i byn” har för länge sedan tappat förtroendet för församlingsverksamheten, och ser därmed inte längre kyrkan som någon själavårdande institution.
Alltför många församlingar är tragiska exempel på arbetsplatser med oanständig arbetsmiljö.

En bidragande orsak till brister i arbetsmiljön kan lätt härledas till att det i Svenska kyrkan finns mer än dubbelt så många förtroendevalda som anställda samtidigt som de frågor man ska besluta om är begränsade. Detta tillsammans med den ”dubbla ansvarslinjen” inom Svenska kyrkans ledning leder onekligen fram till en befogad frågeställning: Är vi förtroendevalda verksamma i församlingen för vårt personliga behov av att leda och styra, eller för att tjäna ett uppdrag i enlighet med kyrkoordningens grundläggande intentioner?

Gert Ivarsson
Ängelholm