STÖRRE STILLHET. Om fridshälsningen flyttas till precis före tillredelsen av bröd och vin blir det lugnare i kyrkorummet, skriver Mikael Löwegren och Mikael Isacson.
Barbro Matzols gör sig nog till tolk för fler när hon i Kyrkans Tidning nummer 34/14 kommenterar fridshälsningen i mässan. Liksom inom den katolska kyrkan fungerar den ibland mindre väl. Det finns därför en viss ambivalens hos många gudstjänstfirare.
Det första som bör sägas är att fridshälsningen är ett frivilligt moment. Ingen församling måste utväxla Herrens frid i samband med brödsbrytelsen. Det finns tillfällen då det är mindre passande, ibland kanske olämpligt. Formerna för fridshälsningen behöver också alltid tänkas igenom lokalt.
Sedan måste man nog ändå konstatera att på det stora hela uppfattas fridshälsningen som något positivt. Den relativt snabba spridningen av seden över Svenska kyrkan tyder på det. Bara detta att få hälsa på varandra upplevs som värdefullt.
Genom fridshälsningen har Svenska kyrkans nattvardsförståelse vidgats. Det blir tydligare att nattvarden firas som en gemenskapsmåltid med flera dimensioner av relationer. Vi är inte bara ett antal individer som tar emot Kristus i kommunionen utan en gemenskap. Det djupa sambandet mellan Kristi kropp i form av kyrkan/församlingen och Kristi kropp på altaret blir på detta sätt synliggjort.
Man kan tänka sig en alternativ placering av Herrens frid. I flera oss närstående samfund (till exempel Church of England och Evangelical Lutheran Church in America) ligger fridshälsningen precis före tillredelsen. Förslag på en svensk utformning i linje med detta finns i det av oss redigerade Missale (Artos förlag 2008).
Naturligtvis bortfaller Herrens frid då helt på sin vanliga plats före O Guds Lamm. På detta sätt kan man återvinna en större stillhet inför att gå fram till nattvardsbordet.
Med den alternativa placeringen kommer fridshälsningen däremot vid ett tillfälle då det redan kan vara rörligt i rummet: kollekten kanske ska pålysas och tas upp medan offertoriepsalmen sjungs och bröd/vin bäras fram till altaret. Dessutom kommer fridshälsningen här på ett mer naturligt ställe i mässan och bildar en brygga mellan Ordet och Måltiden: förbönens omsorg om människor följs av ett moment av personlig kontakt och öppenhet inför nattvardsfirandet.
Inte minst blir fridshälsningen placerad före offertoriet en konkret tillämpning av Jesu egna ord: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23f).
Mikael Löwegren
Ryssby, präst, retreatledare
och skribent
Mikael Isacson
Lilla Edet, Kyrkoherde, teol. dr
LÄGG TILL NY KOMMENTAR