Act - Svenska kyrkan

Fortsatt bristande helhetssyn trots nytt namn

Vi efterlyser ett mer integrerat förhållningssätt till bistånd där kyrkans internationella hjälpverksamhet återfår en tydligare koppling till sina kristna grunder, skriver debattörerna Martin Andersson och Annette Westöö från Nordiska Lutherhjälpen. 

Svenska kyrkans internationella arbete byter nu namn till ACT – Svenska kyrkan för att förtydliga sitt band till ACT-alliansen (Action by Churches Together), en sammanslutning av hundratals organisationer med kopplingar till olika kyrkor.

Detta innebär ingen direkt förändring i praktiken eftersom Svenska kyrkans internationella arbete redan länge primärt har verkat inom ramen för detta samarbete. Svenska kyrkans eget bidrag till samarbetet är, utöver de ekonomiska resurser de bidrar med, bland annat att stå för psykosocial expertis när så behövs vid till exempel katastrofinsatser. Namnbytet innebär därmed en större tydlighet i vad de insamlade medlen går till och stärker också identifikationen med ACT.

Organisationens storlek och bredd erbjuder en betydande räckvidd i biståndet, vilket gör Svenska kyrkans beslut att arbeta via den förståeligt.

För att vara en kristen biståndsorganisation är dock kopplingen till det kristna budskapet otydlig. Att ha en sådan utgångspunkt borde innebära att man tar den bibliska helhetssynen på människan – med innebörden att människan är en materiell och andlig skapelse med fysiska, sociala och andliga behov – på allvar.

ACT ser visserligen som sin uppgift att verka holistiskt och arbetar med såväl utvecklingsprojekt, humanitär hjälp och påverkansarbete, men den andliga omsorgen om människan, genom att dela vad som tagits emot i Kristus, verkar däremot lämnas åt sidan.

Historiskt sett har Svenska kyrkan i sin internationella verksamhet ägnat sig åt ett bistånd som möter både andliga och fysiska behov, dels via Svenska kyrkans mission och dels via Lutherhjälpen. När sedan sammanslagningen av de bägge organisationerna genomfördes 2008 motiverades det av uppfattningen att mission och bistånd är möjligt att integrera i en helhet.

Problemet är att någon lyckad integration dem emellan aldrig kom till stånd.

I stället föll den missionella delen av verksamheten bort och vad vi ser i dag är en organisation som nu nästan uteslutande satsar på materiellt bistånd och människorättsfrågor. Vad som gör frågan så mycket viktigare för Svenska kyrkan är att man numera inte har någon annan kanal där mission bedrivs

Den här inriktningen på biståndet är tydligt fastställd i ACT:s styrdokument och speglas tydligt i kollektcirkulär. I dokumentet ACT Alliance Code of Good Practice & Appendix från 2006 (sidan 3) fastställs en ”non-proselytism statement”, där förhållningssättet till den egna medlemmens trosuppfattningar gentemot biståndsmottagare regleras.

Där förpliktigar ACT sig till följande: ”... not using humanitarian or development assistance to further a particular religious or political partisan standpoint”.

Samtidigt som samma text lyfter upp flera hedervärda principer om att inte missbruka någons nöd för att tvinga på dem andra värderingar eller trosuppfattningar, så tycker vi att den överlag misstänksamma hållningen mot den egna tron är problematisk för en verksamhet som uttalat utgår från en kristen förståelse av världen.

Engagemang för att motverka materiell och social nöd och utsatthet går mycket väl att motivera utifrån sekulär utgångspunkt, vilket redan görs av många organisationer.

Men kristen tro och bekännelse förstår och förklarar också att mänsklig nöd är av andlig art, och andlig skada eller brist är destruktivt för såväl relationen till Gud som till andra människor. Materiell, social och andlig nöd hänger alltså ihop.

Likaväl som kyrkan måste ta sitt ansvar att möta materiell och social nöd genom att bevara, kultivera och ge vidare det hon har tagit emot i skapelsen, måste hon därför också förvalta den andliga gåva hon tagit emot. Tron på evangeliet innebär andligt liv i Kristus, och den gåvan kallas vi också till att bevara och ge vidare av. Kyrkan har inte mandat att överge den utgångspunkten utan hon är kallad att i tacksamhet mot sin skapare ge vidare av allt det goda han gett.

Såsom den primära kanalen för svenskkyrkliga församlingars givande missar därmed ACT – Svenska kyrkan något centralt i sitt uppdrag. Genom att anta en tydligt problematiserande ställning till det kristna vittnesbördet försummar man att förvalta och ge vidare det som är kyrkans unika kallelse, uppdrag och mest värdefulla resurs, nämligen budskapet om Kristus.

Vi efterlyser ett mer integrerat förhållningssätt till bistånd där kyrkans internationella hjälpverksamhet återfår en tydligare koppling till sina kristna grunder. Bara så, menar vi, kan det som numera heter ACT – Svenska kyrkan rätt fullgöra sitt uppdrag som den givna kanalen för svenskkyrkliga församlingars gåvor. 

Mer inom samma ämne
Act - Svenska kyrkan
Act - Svenska kyrkan
Act - Svenska kyrkan
Act - Svenska kyrkan
Act - Svenska kyrkan
Act - Svenska kyrkan
Act - Svenska kyrkan