Frid och fred, sa prästen. Det är några år sedan nu, men tydligen var det smittsamt. Lite nu och då dyker det upp numera, i en del församlingar ganska frekvent.

 Det är uppenbarligen ett avsteg från kyrkohandboken. Ganska harmlöst, men varför och till vad nytta?
Av en yngre kollega fick jag veta att det handlar om att få förklara. Frid anses ha en alltför religiös klang, och då måste den politiska dimensionen tillföras så att intet går förlorat.

Det är inte så länge sedan ”frid” förekom som hälsningsord, särskilt bland väckelsekristna. Arabiskspråkiga kristna (och muslimer) hälsar varandra med ”salaam”, de syrisk-ortodoxa kristna med ”schlomo”. Allt detta är besläktat med det hebreiska ”shalom”, ett kultiskt förankrat begrepp som innesluter mer än själva ordet.
Frid är således ett totalord som har förståtts av människor i kyrkan under åtskillig tid. Frid behöver inga tillägg.

Nyordningen kan antas ha sina rötter i den praktiska prästutbildningen, där kandidaterna av många vittnesbörd att döma får tipset att göra lite som de själva vill.
Till detta kommer alla dessa markörer, som ska vittna om prästens hemvist i olika kyrkliga läger, vare sig det nu handlar om att navigera undan allt som luktar maskulinitet eller annat. Den vulgärfeministiska vågen har nu särskilt hårt drabbat ordet ”Herren”, som ju faktiskt är en del av den tidiga kristna bekännelsen.

Eftersom den offentliga gudstjänsten ska uppfattas som uttryck för kyrkans samlade tro är det olyckligt med alla dessa tillägg som uppträder alltefter dagsformen hos den enskilda prästen.
Det nu sagda vare fjärran från längtan till gångna tider, då ordningen för högmässan alltid var densamma. Men kyrkans gemensamma språk kräver större omsorg än att utlämnas åt dagsländorna.

Bo Rosengren
socionom, präst
Sköndal