Vad ska kyrkan kommunicera, frågar Gunnar Sjöberg i en debattartikel i Kyrkans Tidning 6/07. Frågan är högst aktuell och blir än mer aktuell varje år då oktober närmar sig och frågan om medlemskap aktualiseras.
  I tappra försök att stävja medlemsraset lägger Svenska kyrkan mycket pengar på annonser. I mer eller mindre krystade försök att få tveksamma medlemmar att stanna kvar, vädjar vi till allmän solidaritet med kyrkan och kyrkans rika musikliv.

Javisst behöver kyrkan pengar till löner, byggnader och verksamhet. Men faktum är att argumenten ofta tenderar att närma sig en köp- och säljrelation.
  Att ha en gemensam grafisk profil, ett enhetligt yttre för Svenska kyrkan är en självklarhet för vår organisation, likväl som för H&M och Volvo. Det gedigna arbetet har Svenska kyrkan på nationell nivå lyckosamt arbetat länge och väl med.
  Allt detta är ett svar på frågan ”hur”. Men svaret på frågan:
Vad är det vi ska kommunicera? kvarstår.
Därför gläds vi åt Gunnar Sjöbergs artikel och hoppas att hans inlägg ger näring åt en reflektion kring just detta: hur kan vi som kyrka sluta blygas för Jesus och våga kommunicera den längtan som vi var och en bär i våra hjärtan?

Och hur hittar vi ett språk för detta i vårt sekulariserade och multietniska samhälle?
  I två omgångar har Göteborgs stift anordnat kommunikationsdagar. Dagar som vänder sig till alla anställda, förtroendevalda och frivilliga medarbetare – inte enbart informatörer, kommunikatörer och präster eller andra ”professionella” kommunikatörer.
  I höstas samlades ett sjuttiotal deltagare till två dagar på temat Ärligt talat! med tre inriktningar: mångfald, innerlighet och opinion.
  Tanken var att lyfta teman som för Svenska kyrkan borde vara en självklarhet, men som ändå är så svåra att samtala om: ”Varför är kyrkan så tyst i opinionen?”, ”Varat kontra konsumismen”, ”Sex – en het potatis”, ”Att synliggöra det osynliga”, ”Vem är Gud?”, ”När kan man kalla sig kristen”, ”Snälle söte Jesus” (om språket).
  De som deltog gladde sig över ämnesval och alla goda samtal. Längtan efter att få kommunicera dessa frågor finns.
  Vi som arbetar i kyrkan vill ge de människor vi möter tid och rum att reflektera över sina liv, få dem att känna att de duger och är älskade sådana de är, ta deras frågor och tvivel på allvar.
För att kunna göra det måste vi börja med oss själva, våga reflektera över hur allt det som är kristet liv får näring och god jordmån i våra egna liv. Annars kan vi inte trovärdigt kommunicera det som är kyrkans liv, hur professionella vi än är, hur många strategier vi än producerar.
  Det är något som gör oss i kyrkan unika: vi ska inte sälja en vara, vi ska erbjuda liv.

Då kan vi inte blygas. Kommunikationsstrategierna måste följas av ett frimodighetens manifest.

Eva Staxäng
Lasse Bengtsson
informatörer i Göteborgs stift