Herren har redan tagit sin hand från detta projekt

Med glädje konstaterar jag att beslutet att stoppa distributionen av den nya handboken kan ses som ett första steg i linje med de uppmaningar som jag gav förra veckan. De svar som jag har fått visar att distributionen av den nya kyrkohandboken numera hanteras som en logistikfråga av kyrkans ledning och eftersom man just i detta avseende nu äntligen verkar vara öppen för att lyssna på experter är det ett gott tecken.

Det mesta talar för att det finns betydligt fler olösta fall än de två som nämnts beträffande upphovsrätten. Samtidigt visar redan dessa fall att de som arbetat med materialet inte har haft en adekvat teologisk förståelse av den sorts texter som de arbetat med och därför är det rimligt att ompröva − eller i varje fall omtolka − kyrkomötets beslut så att en bättre handbok kan komma till stånd.

Min text var inte riktad till jurister utan till kyrkostyrelsen och ärkebiskopen och den aktualiserade en djupare problematik som har med hela handboksprocessen att göra. Jag blir ofta kontaktad av präster, kyrkomusiker och församlingsaktiva som frågar om det över huvudtaget är rätt att börja använda kyrkohandboken i nuvarande form.

Jag har, utifrån de argument som förts fram i forskningen som helhet – böcker, artiklar och konferensrapporter – argumenterat för att såväl teologiska som juridiska skäl helt klart talar för att det rätta är att fortsätta med den gamla kyrkohandboken även efter pingsthelgen.

Nu börjar tiden rinna ut. Är det inte uppenbart att den under förra våren förkastade linjen om ett tillägg är att föredra av såväl teologiska som juridiska skäl? Jag har naturligtvis läst den text som Wanja Lundby-Wedin och Helén Ottosson Lovén (tämligen sent) publicerade i anslutning till Thomas Grahls värdefulla frågor. Jag kallar inte deras text för ett ”svar”, eftersom även denna text snarare andas den stela byråkratins systemförsvar än en levande teologis förmåga att föra kritiska samtal. När deras text hänvisar till kyrkostyrelsens mötesscheman och ”den demokratiska processen” kan detta inte uppfattas som ett svar på Grahls frågor.

Bättre vore ju om författarna vågade tala om sina egna visioner för hur kyrkokansliets dysfunktionella arbetsformer ska upphöra och hur de konkret tänker arbeta för att skaffa ett demokratiskt mandat för dessa insikter. Även i denna text noterar jag att Antje Jackelén inte står med som författare, trots att de flesta anser att det skulle vara av stort intresse att för en gångs skull få ta del av ärkebiskopens uppfattning i en teologisk och inomkyrklig fråga.

En viktig väckarklocka var den gedigna konsultrapporten från Grant Thornthon. Trots att denna rapport visade en rad allvarliga problem på samtliga granskade punkter har frågan om de teologiska bristerna i handboksprocessen ännu inte börjat diskuteras.

När jag sammanfattar den uppkomna situationen och å ena sidan reflekterar över de teologiska frågor som ställts, å andra sidan ser svaren från en juridisk chef, en förlags-VD, en generalsekreterare och en politiker kan jag konstatera att det sätt som Svenska kyrkans ledning idag hanterar teologiska frågor är skrämmande likt det sätt på vilket påvemakten hanterade en radikal munk i Tyskland på 1500-talet.

När de teologiska argumenten tryter är det bekvämt att skicka fram jurister och hänvisa till legitimiteten i fattade beslut. Vi andra kan däremot konstatera att det mesta tyder på att Herren redan har tagit sin hand från detta projekt och vi hoppas därför att kyrkans ledning låter kraven på ett tillägg och en friare användning av handbokens innehåll vinna gehör.