Som diakonstudent vid Svenska Kyrkans Utbildningsinstitution oroas jag över den framtid jag kommer att möta som vigd. Jag oroas inte över att inte hitta något arbete, för församlingar letar med ljus och lykta över landet efter diakoner.
Inte heller är jag orolig över att kyrkan tappar medlemsantal och färre går på gudstjänsterna. Det mitt hjärta skriker ut är snarare: hur ska jag räcka till för att möta människors längtan och behov?
I en tid där människor flyr från sina hemländer undan både IS, svält och arbetslöshet sitter jag här tryggt vid mitt skrivbord i mellanmjölkens land och försöker ta till mig kurslitteraturen. Böckerna vi läser och samtalar om får mig att hålla fast vid det strimma hopp och det ljus som ändå lyser i mörkret. Jesus har visat vägen! Han var en flykting men fann godhjärtade människor. Likaså vill jag att dagens flyktingar ska mötas av kärlek, respekt och trygghet.
Som min största utmaning som blivande diakon ser jag just hur jag ska prioritera min tid för alla de uppgifter som kyrkan har att utföra. Min oro ligger i att inte hinna möta även människors andliga och själsliga längtan då all tid kanske upptas av att se till att de har tak över huvudet och mat att äta. Så min fundering är nu denna; Vad kommer diakonins stora uppgift vara framöver? Kommer den förändras jämfört med vad den varit? Kommer jag som blivande diakon att kunna prioritera rätt?
Annika Andersson
diakonstudent
LÄGG TILL NY KOMMENTAR