I dag måste blivande präster i Svenska kyrkan gå den inledan­de grundkursen och det avslutande året på pastoralutbildningen i kyrkans regi.  Där­­­-emellan ligger studier i reli­gions­vetenskap där kyrkan kan ställa krav på vilka kurser de blivande prästerna ska läsa, men inte styra över innehållet.

Grundkursen ges på olika folkhögskolor, religionsvetenskapen finansieras av staten som alla andra högskolekurser och den avslutande pastoralutbildningen står Svenska kyrkan helt för. Frågan är var parallellerna finns mellan den tänkta imamutbildning­en och prästutbildningen. Ur statens perspektiv.
Om det är i de religionsvetenskapliga studierna på universitetsnivå, så är det redan i dag fullt möjligt för muslim­ska församlingar att kräva detta av sina imamer om de vill. Möjligen kan det behövas mer skräddarsydda kurser. Men om målet är att utbildningen ska motverka en viss tolkning av islam rimmar det illa med hur religionsvetenskapliga studier bedrivs i dag.

Återstår att skräddarsy en slags imamutbildning som motsvarar den konfessionella delen av präst- eller pastorsutbildningen. Men det är knappast statens uppgift. I synnerhet inte om staten gör det med avsikt att styra tolkningen av islam i en given riktning.
Knappast något kristet samfund skulle acceptera en så­dan ideologisk styrning i dag. Viljan att ge ekonomiskt stöd är bra. Men staten bör avstå från att styra utbildningens innehåll. 
Den hårdaste nöten att knäcka är dessutom att de imamer som ur Lars Leijonborgs perspektiv har mest behov av utbildningen riskerar att vara de minst motiverade.

Dag Tuvelius