Gunnar Sjöberg skriver, i Kyrkans Tidning 6/07, att det viktiga för Svenska kyrkan i framtiden inte ligger i organisatoriska förändringar och hur budskapet ska spridas, utan i att klargöra själva innehållet i budskapet. Han skriver: ”Men frågan framför andra är: Vad betyder Jesu försoningsverk i dag? Eller kort sagt: Vad är poängen med Jesus?” Utmärkta frågor, men jag kan inte se att Sjöberg ger några tydliga svar, och det var väl inte heller meningen.

Men varför inte gå rakt på sak och erkänna att hela föreställningen om ett Jesu försoningsverk i sin traditionella innebörd alltmer bleknar bort? Själva tanken på att genom ett blodigt offer blidka en förnärmad Gud känns för vår tids människor, inklusive många av kyrkans män och kvinnor, som något överspelat. Vi vill inte längre se människan som ett fallet väsen i behov av upplyftning till något hon aldrig varit. Hela tänkandet kring skuld och offer är helt enkelt otidsenligt. Det tycks därmed ofrånkomligt att hela försoningsproblematiken måste omprövas, och att uttryck som ”Jesus dog för våra synder” inte utan stora modifikationer kan ingå i en modern framställning av vad kristendom är.

Detta är en av den amerikanske biskopen J S Spongs huvudteser. Han reser världen runt i syfte att väcka förståelse för att även de mest centrala dogmerna inom kristendomen måste radikalt omtolkas eller överges, om inte kristendomen ska dö sotdöden. Därmed torde Spongs teologi även för många av våra inhemska teologer vara så pass hård_smält att den anses otjänlig som andlig föda. Men om vi inte försöker förstå att en ny tid ställer nya krav, så kommer nedgången för de kristna samfunden att fortsätta.

Så vad är då poängen med Jesus? Jag tror att vi här måste ansluta till den breda tradition inom teologin, som kan sammanfattas i ambitionen: Återgå till ”Jesu enkla lära”. Tidigare ansatser i den andan har dock inte varit särskilt framgångsrika. De har tenderat att övergå till rigid, lagisk moralism. Men Jesu etik, om man nu kan tala om en sådan, var i princip inte lagisk utan en sinnelagsetik, enligt vilken varje situation kräver sin egen lösning. Kärleksbudet gäller alltid framför såväl den religiösa som profana juridiken.
  ”Poängen med Jesus” tycks då ligga i att göra ett nytt försök att göra Jesu kärlekstanke levande i alla människor. Detta är förvisso ingen lätt sak, men kanske kan man tänka sig två vägar här, antingen en andlig väckelse av pentekostal typ, eller en mer långsiktig strategi byggd på uppfostran och undervisning. I det senare fallet måste kyrkan få spela en viktig roll.

En vag antydan till svar på sin grundfråga ger Gunnar Sjögren, då han skriver: ”Svenska kyrkans ärende är budskapet om Jesus Kristus.” Det är för vagt.
  Religionsdebatten skulle bli avsevärt intressantare om någon som kan tala för Svenska kyrkan ville ge närmare upplysningar om vad det allmänt hållna uttrycket ”Budskapet om Jesus Kristus” egentligen betyder.

Bengt Holmberg
fil lic, författare
till boken Jesus och riket