Vid mitten av 1800-talet skildes den kyrkliga verksamheten från sockenverksamheten i övrigt. Kvar i kyrkan blev främst skolan, folkbokföringen och begravningsverksamheten. Successivt som samhället utvecklats och tillhörigheten till kyrkan minskat har kyrkans ansvar för samhällsfunktioner flyttats över till staten och kommunerna. Kvar hos Svenska kyrkan finns i dag begravningsverksamheten. Undantagen är Stockholms och Tranås kommuner.

Ett antal statliga utredningar har konstaterat att ansvaret för att hålla begravningsplatser, ordna gravsättningar och svara för krematorieverksamhet är en samhällsuppgift och inte en kyrklig angelägenhet. Men eftersom Svenska kyrkan klarat uppgiften med god kvalitet, en klar majoritet tillhört Svenska kyrkan och de flesta kommuner inte traktar efter ansvaret så har uppgiften blivit kvar hos kyrkan.

Vid stat–kyrkareformen år 2000 insåg riksdagen att alla medborgare måste ha inflytande över begravningsverksamheten och tillskapade begravnings­ombud, som utses av läns­styrelsen. Uppgiften är att med utgångspunkt från alla dem som inte tillhör Svenska kyrkan ha insyn i och synpunkter på begravningsverksamheten.

Ombuden ska yttra sig till Kammarkollegiet över förslag till begravningsavgift, som Svenska kyrkans beslutande organ inte längre har slutliga avgörandet om. Detta senare utifrån konstitutionella skäl. Ett trossamfund kan enligt grundlagen inte besluta om skatter.

Det finns flera skäl att nu ompröva Svenska kyrkans huvud­mannaskap för begravningsverksamheten. Snart kommer färre än 50 procent att omfattas av medlemskap i Svenska kyrkan. Genom att de kyrk­liga samfälligheterna avskaffats och blivit ersatta av storpastorat har kyrko­herden kommit att bli högs­ta chef för kyrkogårds­förvaltningarna. Detta är en orimlig ordning, särskilt som det visat sig att en hel del kyrko­herdar inte inser behovet av att delegera reellt ansvar till för verksamheten kvalificerade chefer, vilka tidigare hade ett självständigt ansvar för denna verksamhet.

En ledare för en samfundsverksamhet som ledare och ansvarig för en samhällsuppgift som begravningsverksamheten kan inte vara i takt med tiden. Trots detta har kyrkostyrelsen i direktiven till Ragnar Svenseruds utredning om samverkan inom begravningsverksamheten särskilt betonat att utredningen ska tillgodose det pastorala inflytandet.

Det framstår nu som mycket angeläget att regering och riksdag tar sitt ansvar och överför begravningsverksamheten till den kommunala sfären. Till min glädje har kultur- och demokrati­minister Alice Bah Kunhke aktualiserat en översyn av ansvaret för begravningsverksamheten.

Om detta inte leder fram till förändrat huvudmannaskap måste ansvaret ändå kopplas bort från det direkta pastoratsansvaret och överföras till en särskild juridisk form med demokratiskt inflytande men utan pastoral inblandning.
Inom det nuvarande kyrkliga huvudmannaskapet behöver begravningsverksamheten överföras till kommunvisa partiella samfälligheter helt frikopplade från pastoralt inflytande. Detta bör även gälla för de kommunvisa storpastoraten.
I Göteborgs kyrkliga samfällighet har kyrkogårdsförvaltningens verksamhet aldrig betecknats som hörande till den kyrkliga verksamheten och det har redan inom kyrkofullmäktige där funnits motioner om att lämna över verksamheten till kommunen.

Förhoppningsvis kommer regeringen aktivt arbeta för en snar huvudmannaskapsändring. Begravningsverksamheten är inte något som ska styras av ett samfunds medlemmar och dess ledare.

Staffan Holmgren
Lindome