Under täckmanteln av att vilja demokratisera kyrkan har socialdemokraterna på ett sekel förvandlat Svenska kyrkan till ett redskap för en socialistisk samhällsomdaning, skriver Christian Braw.

I sin doktorsavhandling Nytt vin i gamla läglar har Daniel Alvunger kartlagt den socialdemokratiska kyrkopolitiken under större delen av 1900-talet. Han har visat hur en strävan att avskaffa statskyrkan har avlösts av en medveten och långsiktig politik, som gått ut på att ta makten över kyrkan, förvandla den och göra den till ett verktyg för den socialistiska samhällsomdaningen. Det innebär att kyrkan är intressant i den mån som den tjänar som redskap – och så länge som den gör det.
 
Kodordet för denna förvandling av kyrkan har varit demokratisering, ett begrepp som getts en speciell innebörd. Vi har i Sverige haft många olika demokratiska institutioner och former för folkligt inflytande sedan 1400-talet och framåt. Den socialdemokratiska föreställningen om demokrati skiljer sig från allt detta. Vi har stora, stabila demokratier på andra håll i världen, framför allt i de anglosaxiska länderna. Den socialdemokratiska ideologin avviker också från dem.

Vad är då kärnan i det som avses, när socialdemokratin omdanar kyrkan till ett ”demokratiskt” samfund? Grundbulten är folksuveräniteten. Suveränitet innebär obundenhet av allt annat. En socialdemokratisk demokrati känner inga gränser. Den är total, om man så vill totalitär.
Statsvetarna talar om maximalistisk demokrati. Man skulle till och med kunna tala om demokratism, ett statsrättligt system har blivit en livsåskådning.
Den mentala bakgrunden var ett långt maktinnehav och en övertygelse om ett oavbrutet, framtida maktinnehav.
Den maximalistiska demokratin erkänner inga gudomliga bud, inga mänskliga rättigheter, inget annat än majoritetsbeslut. Med majoritet avses 51 procent och mer i beslutande församlingar.
På denna punkt avviker socialdemokratin också från den klassiska kyrkorättens demokrati. För den gäller endast det stora samförståndet, magnus consensus, där 98 procent är det minsta, för att uttrycka det tillspetsat. Inte nog med det, beslutet blir giltigt endast genom receptionen, alltså att den gudstjänstfirande församlingen med glädje känner igen sin egen tro.

Den socialdemokratiska föreställningen om det totalitära majoritetsväldet, de av intet begränsade 51 procentens makt över allt och alla fick ett filosofiskt stöd i Axel Hägerströms tänkande, den så kallade rättspositivismen. Enligt den finns det ingen annan rätt än den som majoriteten beslutat.
Så tänkte också Tage Erlander. Han menade att äganderätten endast var ”ett samhälleligt institut”, det vill säga vi har ingen annan rätt att äga än det som den politiska majoriteten ger oss. Någon mänsklig rättighet att äga finns inte. Om majoriteten beslutar att lösa in din fastighet för en krona är det rätt.

På samma sätt tänkte Thage
G Peterson. Enligt honom finns inga andra mänskliga rättigheter än de som riksdagens majoritet beslutar om.
Därmed finns det inga mänskliga rättigheter alls. En mänsklig rättighet är nämligen något som vi har som människor, alldeles oavsett vad makthavarna beslutar.
Carl Lidbom, socialdemokratisk justitieminister, var en klar motståndare till mänskliga rättigheter. Lagar var för honom politiska maktmedel, inget annat.


Socialdemokratin möter i kyrkan en storhet, som styrs av en helt annan grundhållning. Själva föreställningen om folksuveränitet motsägs i trosbekännelsens första ord: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig …” Om man lyckas ”demokratisera” kyrkan enligt sin egen föreställning om demokrati, blir trosbekännelsen endast en dekoration.
Finns det då inget alternativ? Professor Claes G Ryn har gjort en viktig iakttagelse. Det finns, säger han, två olika slags demokratier: En kvalitativ och en majoritär. Den socialdemokratiska är majoritär – det finns inga gränser för vad 51 procent kan besluta. Den kvalitativa demokratin håller sig inom de gränser, som till exempel de mänskliga rättigheterna innebär. En kyrklig demokrati håller sig inom de gränser som den bibliska uppenbarelsen anger.
En av den tyska socialdemokratins stora män, Curt Schumacher, uttryckte det så efter 1945: ”Demokrati är att rösta om det man kan rösta om.” Därmed sa han också, att det finns viktiga saker som man inte kan rösta om. Det gäller i synnerhet den kristna kyrkan.
Christian Braw

Christian Braw bemöts i nästa veckas tidning av Ulf Bjereld, statsvetare och kristen socialdemokrat.