En familj har fått barn och vill döpa antingen i hemmet eller i hemkyrkan, det vill säga kyrkan som finns i den församling där de är skrivna. Så långt är allt väl. Problem blir det däremot för de familjer som vill göra ett eget val av präst, man vill ha en präst som man tidigare haft kontakt med genom själavård, kyrklig handling eller annat. Om den prästen inte arbetar i hemförsamlingen finns i dag inget regelsystem som talar om vad som gäller.

På Svenska kyrkans webbplats sägs att hemförsamlingen skall arvodera den präst medlemmen valt.
  På Kyrkans akademikerförbunds webbplats sägs att detta faller utanför clearing och avtal och att prästen därför har rätt att, av medlemmen, ta ut arvode för sitt arbete om det äger rum utanför ordinarie arbetstid.
  Skulle familjen däremot välja att resa till sin prästs församling och ha dopet där, skulle det inte vara några problem eftersom det kyrkliga clearingsystemet då träder in och medlemmen slipper sluta avtal med en enskild präst. Så länge medlemmarna håller sig inom de ramar som organisationen Svenska kyrkan satt upp är allt gott och väl. Den medlem som väljer att göra på annat sätt är utlämnad till enskilda församlingars eller prästers godtycke.

De kyrkliga handlingarna är i dag den största kontaktytan som Svenska kyrkan har med sina medlemmar. Enligt 2004 års statistik hade 68 procent av våra medlemmar kontakt med kyrkan genom de kyrkliga handlingarna. Det är många människor, vilket ger kyrkan en unik möjlighet att möta sina medlemmar med omsorg och flexibilitet.
  Med tanke på att 80 procent av Svenska kyrkans medlemmar motiverar sitt medlemskap bland annat med att de får tillgång till de kyrkliga handlingarna är det viktigt att dessa möten verkligen blir kvalitativa. I sin avhandling Livslånga tjänsterelationer visar Per Pettersson att kvalitetsupplevelsen av en kyrklig handling till stor del är beroende av hur relationen mellan medlem och personal fungerar. Vem är det som avgör vad som är kvalitet? Jag anser att det borde vara medlemmen och kyrkan i ett samspel.

Varför inte, som präst, gå till sig själv? Hur gör jag när det ska förrättas en kyrklig handling i min familj? Lämnar jag åt hemförsamlingen att avgöra vilken präst som ska ta hand om oss eller väljer jag en kollega jag har förtroende för? Om vi nu, som präster, kan göra egna val, varför ska då inte kyrkans övriga medlemmar få möjligheten att göra det, när de så önskar? Ska vi som präster, och medlemmar i kyrkan, ha större valfrihet än andra medlemmar? Naturligtvis inte!
  Det kan tyckas att det är en extra ekonomisk belastning att avlöna en utifrån kommande präst, om församlingen redan har tillgängliga präster. Men man kan då ställa frågan: vems pengar är det församlingen förvaltar? Kommer de inte från medlemmarna? Är det inte så att många medlemmar år efter år troget betalar sin medlemsavgift utan att i större utsträckning nyttja kyrkan? Saken är till sist den att människor ändå gör sina val oavsett vad kyrkan säger. Så länge kyrkan inte har ett tydligt system för hur valen ska hanteras tvingas medlemmarna, ibland, betala arvoden till den präst de vill ha utöver att de under flera år betalt sin medlemsavgift. Det kan innebära en distansering mellan medlemmarna och kyrkan. Den kyrkliga gemenskapen borde omfatta även de som vill välja en familjepräst.

Om kyrkan inte tar de här frågorna på allvar så hänvisar vi både prästen och medlemmen till enskilda överenskommelser. Det kan innebära att medlemmen själv får arvodera sin präst utanför kyrkans system. Vi bidrar till en marknad utanför kyrkans gemenskap, kanske också en marknad med svarta pengar. Detta rimmar illa med kyrkans syn på etik.
  I dag ges olika svar på förfrågningar om eget val av präst, det blir komplicerat och ohållbart i längden. Kyrkan måste, som organisation, kunna ge sina medlemmar ett enhetligt svar på policyfrågor. Vi är ju trots allt en kyrka, en organisation. Frågan måste diskuteras och inom en snar framtid mynna ut i en enhetlig policy för kyrkliga handlingar.

Annika Niesen
komminister i Farsta församling,
Stockholms stift