Organisation och uppdrag. När maktbalanser uppstår behöver biskoparna, som är satta att värna kyrkans enhet, bidra med teologiska perspektiv. Kyrkans identitet är inte dess organisation, utan formuleras i dess teologi.
Lärjungarna, utsedda till människofiskare, blev entreprenörer i nätproduktion. Med sin bas på stranden för att tillverka och hantera nät, växte det till en global och framgångsrik organisation. En dag kommer Jesus och säger till de drivna entreprenörerna, det vill säga lärjungarna, att lämna stranden och bege sig ut på sjön för att slänga ut näten på djupet. Berättelsen om den stora organisationens utbredning förändras då allt dras ner i djupet. Framgång, makt och positioner betyder inte längre något.
Det var vid den Kvalificerade Predikofortbildningens första omgång 1994-96 som Don Wardlow, professor i homiletik från Chicago, hermeneutiskt skickligt och med en gestaltande berättelse, predikade om ”The Net Mending Company”. Än idag påminns jag om Wardlaws predikan när jag ser hur Svenska kyrkan fungerar. Inte i sitt dagliga arbete i möte med människor och värld, men i sin organisation och dess lednings-och styrelsefunktioner. Ett imponerande Net Mending Company. Tryggt placerad på stranden vid sidan av sjön, där hon organiseras för nätproduktion och människor finner positioner för makt och inflytande. En organisation som ägnar sig att hantera näten på stranden, istället för att vara en kyrka som lämnar stranden för att slänga ut näten på djupet.
Det finns en grundläggande spänning inom Svenska kyrkan mellan organisationen på stranden och uppdraget på djupet. Kyrkan är i strid med sig själv och när maktbalansen rubbas mellan organisation och uppdrag, mellan strand och djup, mellan att förfoga över näten eller att använda desamma, är det nästan alltid den som har makten över näten som ”vinner”.
Kyrkan har alltid organiserat sig, men behöver teologi för att reflektera över i sitt uppdrag. Teologin leder reflektionen ner i djupet. Med enbart strandens perspektiv riskerar teologiska intressekonflikter tolkas enbart som makt-och personkonflikter. I alla konflikter finns det mer än en berättelse, och grundorsaken behöver alltid ses utifrån en teologisk förståelse av uppdraget.
När maktbalanser uppstår behöver biskoparna, som är satta att värna kyrkans enhet, bidra med teologiska perspektiv. Kyrkans identitet är inte dess organisation, utan formuleras i dess teologi. Denna teologi ska sedan i sin tur forma organisationen som ger struktur och stöd att bära ut evangeliet i världen. Biskopen behöver därför stå mitt i det som händer för att söka samtalet som fördjupar den teologiska förståelsen.
Det kan därför finnas anledning att se på förslaget att kyrkoherdar återigen ska vara anställda av domkapitlet. Men är det ett förslag formulerat på den trygga och stabila stranden riskerar det dock endast leda till en fördelning av makten inom nätproduktionsföretaget, vilket i sig riskerar nya maktkonflikter. Förstås det istället utifrån djupet, kan det bekräfta att kyrkans viktigaste fokus inte är dess organisation, utan dess uppdrag.
Uppdraget som kallar varje ledare att lämna strandens trygga plats där positionerna är tydligt markerade och bege sig ut på djupet där endast tilliten till Gud, uppdraget och varandra kan bära. Då behöver vi inte stå kvar på stranden och mena oss inte ha tillgång till organisationens verktyg för att påverka händelser. Teologin bär alltid i sig både ansvar och mandat.
Att värna kyrkan som demokratisk rörelse är att bege sig ut på djupet. Den levande och äkta demokratin finns i det som inte har en enda sanning. Där möts skilda perspektiv för att leva kyrka på djupet. De nomineringsgrupper i den form vi ser dem idag, och kyrkans demokratiska forum är dock oftast strandens och nätproduktionens demokrati. Frågorna handlar oftare om hur hanterandet av näten kan upprätthållas och produktionen förhoppningsvis förmeras, än om riskerna att lämna stranden för att slänga ut näten på djupet. Samtalet om demokrati på djupen må därför fortsätta.
Jesus ber oss att kasta ut på djupet och riskera de positioner vi har på stranden. Han ber oss att lita på honom och på varandra. På uppdragets djup bidrar vi med erfarenheter och kunskaper, men vi lever också med risken att bli missförstådda, göra misstag eller rent av anses obekväma.
Att lägga ut näten på djupet är att våga tilliten. Det kan göra ont, det utmanar och väcker känslor. Det ställer oss var och en inför oss själva, våra drivkrafter och var vi finner källan till vårt uppdrag. Den kyrka som i de första lärjungarnas efterföljd, lämnar tryggheten på stranden för att kasta ut näten på djupet, bär erfarenheten att djupet omsluter henne med den nåd som håller och bär för varje tid.
Svenska kyrkan som nätproduktionsföretag är i förändring och kommer dö. Den kyrka som vågar kasta ut på djupet har alltid en framtid.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR