Jag läser i Kyrkans Tidning 13/07 att biskoparna i Svenska kyrkan är oeniga om hur de ska göra när de prästviger folk. Det gäller frågan om vilka som kan vara assistent vid själva vigningsakten.

 Märkligt nog hänvisar varken tidningen eller någon av biskoparna till gällande ordning inom Svenska kyrkan. I Den svenska kyrkohandboken, Del II, ”antagen för Svenska kyrkan av 1987 års kyrkomöte” står som anvisning för vigning av präst: ”Biskopen utser assistenter och leder vigningsgudstjänsten. Bland assistenterna kan förutom präster ingå diakoner och lekfolk”. Motsvarande sägs också om biskopsvigning och diakonvigning.

Att biskopar gärna tar till sig den första meningen är inte oväntat. Men den andra meningen tycks inte vara särskilt aktuell bland dem. Eller så har man ändrat på handboken utan att jag noterat det. Handboken tillhör som bekant Svenska kyrkans grunddokument.
Frågan om vem som kan vara assistent vid prästvigning var högst aktuell när vi arbetade fram de nya vigningsritualerna. Ett mål bland andra var att göra prästvigningen till en bönegudstjänst för hela församlingen och inte bara en handling av enbart prästvigda långt framme i koret
i våra domkyrkor. Resultatet märks på flera sätt i det ritual som nu gäller. Hit hörde också frågan om assistenter. Att ha med diakoner och lekfolk vid själva vigningsakten var ett uttryck för att vigningen var hela församlingens angelägenhet. När jag själv prästvigdes i Uppsa­la domkyrka 1988 hade jag en icke-prästvigd kvinna som assistent, en av mina nära medarbetare.

Jag är glad över att Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte har kommit fram till klarhet om vad som kan vara en god ordning när vi viger enskilda personer till tjänare åt evangeliet i vår evangelisk-lutherska kyrka.

Birger Olsson
professor emeritus
ledamot av kyrkomötets läronämnd 1987–1998