När Överklagandenämnden upphävt Västerås stifts beslut om bolagisering av skogsförvaltningen riskerar det att knäsätta en princip som hotar kyrkans sammanhållning, skriver biskop Claes-Bertil Ytterberg.

Det som sammanhåller Svenska kyrkan är – naturligtvis – hennes självdefinition som en evangelisk-luthersk folkkyrka (även om tolkningarna av vad detta innebär går vitt isär i något som inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap). Vad därutöver är, är en kyrkoordning som i likhet med kommunal-
lagarna saknar sanktioner och en ekonomi.
Ytterst beror sammanhållningen i dessa avseenden på en lojalitet mellan kyrkans olika nivåer och en gemensam upplevelse av att vi tillsammans behöver varandra. Sammanhållning främjar evangeliets befriande budskap. När sammanhållningen brister och lojaliteten     ifrågasätts är det till men för kyrkans grundläggande uppdrag.

Som biskop i snart 20 år och som församlingspräst lika länge vet jag att stiftets roll som främjare har en direkt relation till hur ”nyttigt” stiftet upplevs för den verkligt väsentliga nivå där kyrkan har att fullgöra sitt uppdrag, nämligen församlingarna. I en kyrka där tendensen till kongregationalism blivit allt starkare blir lojaliteten mellan de olika nivåerna alltmer kopplad till denna nyttighetsaspekt. Och också skörare. Detta utsätter den gemensamma kyrkoordningen för påfrestningar som de olika nivåerna i kyrkan måste ta hänsyn till. Om lojaliteten ska bestå måste vi känna att vi behöver varandras stöd i den gemensamma saken. Annars vittrar lojaliteten, vilket vi alla finner oerhört olyckligt.

Med denna insikt måste de olika nivåerna i kyrkan vara aktsamma om hur deras legitima maktanspråk upplevs. Man kan naturligtvis välja att bortse från detta och åberopa sin tolkning av kyrkoordningen som den enda giltiga. Som stiftsbiskop skulle jag aldrig välja en sådan maktposition gentemot de församlingar som stiftet är satt att främja. Detta som en ren självbevarelsedrift från stiftets sida, men också med en respekt för församlingarna i det stift där jag är satt att vara biskop. Jag vet var jag har mina grundläggande lojaliteter.

Det skulle vara bekymmersamt utifrån mitt perspektiv om den nationella nivån i kyrkan, jag säger inte rikskyrkan för den finns inte, inte förstår detta utan valde att tala maktspråk mot ett enskilt stift utifrån sin egen tolkning av kyrkoordningen.
Det är precis detta som vi i Västerås stift upplever när vi utifrån vårt grundläggande förvaltningsansvar för de tillgångar vi har, i absolut enighet, har beslutat att välja en annan förvaltningsform inför framtidens utmaningar. Detta har skett i lojalitet med kyrkoordningen och i total samverkan med Carl Axel Petri, tidigare ordförande i den kyrkoberedning som la fram förslag om kyrka–statreformen.
Överklagandenämnden har upphävt stiftets beslut samtidigt som man säger att kyrkordningen egentligen inte ger stöd för detta.

Vi har varit lojala mot Överklagandenämnden genom att efter beslutet avbryta fortsatt bolagisering. Vi har också varit lojala mot kyrkostyrelsen genom vårt löfte att i väntan på den utredning som den nationella nivån initierat stanna med det vi hittills gjort. Vi hade räknat med att utredningen, i stället för att föreslå centralisering av den kyrkliga egendomen, skulle medge alternativa förvaltningsformer för stiften utifrån framtida utmaningar. Så blev det inte.
Naturligtvis är Överklagandenämnden inte identisk med den kyrkopolitiskt tillsatta nationella nivån. Nämnden står för en självständig bedömning. Men det kan inte hjälpas att detta nämndbeslut upplevs som en påfrestning på lojaliteten. Den nationella nivån, liksom vår på alla nivåer gemensamma sak, blir förlorare. Detta skriver jag inte som en advokat för Västerås stifts beslut – som biskop går jag snart i pension. Men jag skriver det med en oro för hur vi ska hålla Svenska kyrkan samman inför en framtid där de olika nivåerna ska kunna hålla ihop. Och där legitimiteten i kyrkoordningen ska upplevas som förpliktande.

Idag upplever jag detta i Västerås stift, i morgon kanske andra stift ställs inför samma situation.
På stiftsnivå upplever vi vikten av de lokala församlingarnas kreativitet. Den nationella nivån borde förstå detsamma gent-emot stiften. Vad som står på spel är kyrkoordningens legitimitet.

Claes-Bertil Ytterberg
biskop Västerås stift