Lena Andersson går ut hårt i sin ledarkolumn i Dagens Nyheter 28/8. Egna barn är inte den högsta lyckan. Många skulle tvärtom bli lyckligare om de avstod från barn. Därför borde samhället använda ekonomiska styrmedel för att få ner nativiteten.
Ännu en författare – nyskilda Maria Sveland – säger i Svenska Dagbladet att det är fantastiskt vilken energi som frigörs när man bara har barnen varannan vecka.
Är barn verkligen det bästa i livet? Det finns inget mer uppfriskande än att ifrågasätta det ”alla” är överens om. Heder åt Lena Andersson för detta, även om en del av hennes slutsatser är mysko. Visst: det är inte kul att vara mamma och pappa alla gånger. Närmare bestämt när man är för trött och splittrad för att uppskatta vare sig sina barn, sin partner eller sig själv. För de flesta föräldrar är det ändå ett livsval som är värt alla uppoffringar många gånger om.

Lena Andersson väcker framför allt en existentiell fråga: livets mening. Hon anar att samhällets stöd till barnafödande ”kommer ur idén att människans mening är att ge avkomma och se den växa upp”. Ett av de vapen hon föreslår i kampen för barnbegränsning är ”sekularism”. Här börjar det bli riktigt spännande.
Det finns mycket riktigt en koppling mellan kristendom och familj. Mest uppenbar förstås i USA, där kristenheten gärna talar om ”family values” och vikten av att den gudomligt sanktionerade kärnfamiljen hålls i helgd. Andra familjebildningar (homosexuella, sambor, frånskilda) motarbetas.

Svenska kyrkan har tydligt visat att man inte tänker som sina mer konservativa trossyskon. Men frågan om livets mening förblir hängande i luften. Är livets mening att älska och fostra (egna) barn? Att leva i någon typ av parförhållande? Något annat?
”Det är äktenskapets mening att ge vidare den kärlek som är av Gud”, står det i Svenska kyrkans vigselordning. Den stora poängen med ett kärleksfullt förhållande är att det ska ge goda spinoff-effekter som kommer omgivningen till del. Släktingar, vänner och okända. Självklart barn, om sådana gives.

Det är viktigt att kyrkan talar ur skägget när det gäller livets mening. Det handlar inte om att leva som par eller att få barn i förstone. Dessa livssituationer är värdefulla i de fall när de befrämjar kärlek, omtanke och
oegennytta. Andra vägar finns också.
Vi skulle alla må väl av att frågan om livets mening ventilerades och nyanserades. Särskilt tydligt känns detta efter en valrörelse som i vanlig ordning satt jobben och plånboken i fokus. Arbete åt de arbetslösa, javisst. Men vem utmanar tanken att lönsam är lika med lyckad? Lena Andersson vill att sekularismen ska leda diskussionen om livets mening. Det vore olyckligt, för ingen är bättre lämpad än kyrkan.

Att det behövs ekonomiska styrmedel för att förmå folk att föda färre barn är däremot ett villospår. Men redan finns styrmedel för att uppmuntra människor att ha tätt mellan barnen. Är storasyskonet max två och ett halvt år får man samma föräldrapenning för nästa barn. Den här tidsgränsen måste senareläggas eller helt tas bort. Som det nu är befrämjar samhället ett framstressat barnafödande som skapar onödigt trötta och ledsna föräldrar. Detta är ett gammalt problem. Nog nu.

Brita Häll

Rekyl 1: Dagens stränga normer är inte religiösa

”Du kommer att ändra dig”, har människor tvärsäkert alltid sagt till mig när jag vädrat mina funderingar kring att jag kanske inte vill ha barn. Jag har sällan låtit bestämd, utan bara vänt och vridit på den allmänna tanken kring barnaskaffande som nödvändighet.

Det befriande med Lena Anderssons text i DN låg i att hon vände på bevisbördan. Hon riktade fokus mot barnaskaffandet som norm, i stället för mot dem som väljer att avstå. I dag betraktas ofta människor som avstår barn som egoistiska och oförmögna att se meningen med livet. Barn som meningsskapande märks inte minst på de hätska reaktioner som både Anderssons text och Maria Svelands frihet som nyskild gav upphov till. En rad skribenter och bloggare uttrycker förfärat att barn är den största glädjen och ingen kan väl vilja vara ifrån sina barn en endaste sekund.

De stränga normerna kring barnalängtan och föräldraskap, särskilt moderskap, är inte religiöst bundna i dag. Sekularisering kommer inte att förändra en gängse attityd av att det, gällande barn, är helt okej att döma andra människors val i livet. Där-emot kan kyrkan bistå med andra svar och öppna upp för en diskussion kring meningsskapande, familjebildning och kärlek.
”Varför vill du ha barn?”, frågade jag en av personerna som motsatte sig mina funderingar en gång.
”De är ju så gulliga när de är små”, svarar hon.
En norm kring barnaskaffande som ligger på den nivån förtjänar att ifrågasättas.

Elin Grelsson

Rekyl 2: Barn är inte ett lyckomål

När en kvinna säger att hon inte vill ha barn, uppfattas hon som okvinnlig och självupptagen. När en man säger detsamma är han ansvarsfull. Kanske en orsak är att kvinnors biologiska klocka tickar snabbare. Han kan alstra nya kullar så länge skutan kan gå.

När Lena Andersson (DN 28/8) diskuterar uppfattningen att barn förmodas vara den största lyckan, avfärdar hon detta med att det finns annan lycka att få. Barn kan snarare utgöra hinder för relationer, talanger eller förlustelser. Jag tror att hon delvis har rätt, åtminstone om vi generaliserar. Individer kan givetvis uppleva att deras barn är det bästa som har hänt. Andra förlorar sig själva i barnen, upplöser sin identitet och transformeras till mamma- eller papparoller. Åter andra gör bebisar till accessoarer för status och tillhörighet.

Jag håller med Andersson om att kvinnor i denna fråga är fast i moderskapskult. Idén att kvinnors sexualitet främst handlar om barn och inte om njutning sitter fortfarande djupt. Att en kvinna prioriterar arbete framför födande uppfattas som provocerande. När en man gör det är han försörjare. En kvinna som vill men inte kan föda barn är det synd om. Underförstått: hon går miste om kvinnans högsta lycka. Ett annat argument, som Andersson inte nämner, är den skuld man lägger på barnen om resultatet inte utfaller högt på lyckoskalan. Men vi har inget öppet köp på vare sig barn eller föräldrar. Det starkaste argumentet mot att föda barn för sin lyckas skull, är dock att vi då använder dem som medel snarare än som mål.

Susanne Wigorts Yngvesson