Påståendena som tillskrivs ”inklusivitet” används för att godtyckligt legitimera också dogmatiska omtolkningar. Det skiver debattör Johan Wallner med anledning av en bön i ett kollektcirkulär.
Debatten som nyligen sjudit upp kring Gunilla Hallonstens, chef för Svenska kyrkans internationella arbete, kollektbön rör i grunden något betydligt djupare än ”enbart” en högt uppsatt kyrklig ledares tolkningsfrihet rörande treenighetsdogmen. Det handlar om hur vi motiverar och hur vi talar kring det begrepp som i och med Svenska akademiens remissvar kommit att starkt ifrågasättas; det inkluderande språkbruket.
Hallonsten konstaterar i Kyrkans Tidning nummer 21/2016 att man ”arbetar inklusivt med att stötta människor i deras kamp för rättvisa, hälsa, och liv”. Att stötta människors kamp för dessa ädla ändamål är självfallet en behjärtansvärd sak, men att som i detta fall använda begreppet inklusivt/inkluderande språkbruk tyder på att det gått inflation i ordet och att det numera används mest som jargong. Begreppet inkluderande/inklusivt språkbruk får därigenom tills vidare nog anses som satt ur spel. Låt mig förklara varför.
Även om det nu är så som Hallonsten skriver, att det ”finns en lång tradition av att använda begrepp som ’bröder och systrar, vänner och syskon’ i missionshistorien och bland kyrkor i Syd”, så har det föga med dogmen om tre-enigheten att göra.
Vi har alltså här dels att göra med en vilja att genom en bön nå människor, dels att göra med en dogmatisk omtolkning. Dessa två motiv är viktiga att särskilja. Vägen till det andra motivet går nämligen genom det första. Den dogmatiska omtolkningen kan ske först genom att tillskriva begreppet ”inklusivt” vissa underliggande vaga påståenden – stöttning, kamp, rättvisa, hälsa, liv – med ambitionen att göra begreppet giltigt också inom ett totalt väsensskilt sammanhang, läs dogmatiken.
Påståendena är dessutom till sitt utryck alltid positiva vilket gör dem, oavsett kontext, skyddade mot kritik. Påståendena som tillskrivs ”inklusivitet” – viljan till att väva in fler människor med andra erfarenheter än de perspektiv sprungna ur en uppenbart patriarkal könsmaktsordning – används alltså för att godtyckligt legitimera också dogmatiska omtolkningar. Det är inte fair play.
Bönen lyder ”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör”. Att omtolka behöver självklart inte nödvändigtvis vara fel. Pudelns kärna ligger snarare i att vägen dit framstår som oärlig. Detsamma kan menas gälla debatten om processen kring handboksarbetet.
Ambitionen att väva in fler tänkta gudstjänstbesökare och erfarenheter i gudstjänstspråket i kombination med begreppets mycket medvetet utarbetade underliggande påståenden har mynnat ut i att inklusivitet kommit att användas som en projektil mot den skärm som utgörs av tidigare, såväl inom den lutherska konfessionens som inom den ekumeniska rörelsens, vedertagna och självklara dogmatiska grundantaganden.
Vi rör oss i detta specifika fall alltså bokstavligen in mot den kristna teologins själva hjärta. Klarhet är så, särskilt när det gäller en rörelses vedertagna förförståelse av centrala begrepp, extremt nödvändigt.
Hallonstens behov av att, milt uttryckt, utsträcka treenighetsdogmen i tron om att hon gör den mer inkluderande underkänner inte bara gudstjänstbesökarnas förmåga till att förstå kristen trosförmedling, hon använder det således för att från officiellt håll legitimera en omtolkning och vidareutveckling av den kanske djupast liggande utsagan om Gud inom den samlade kristenheten. Begreppet ”inklusivt” är, som Lotta Lundberg nyligen skrev i Svenska Dagbladet, ”ett förföriskt ord. Smaka på det. Det är så himla snällt att jag blir mörkrädd”.
Det är kanske en konst att vara snäll, men det är framför allt också en konst att använda sig av jargong för att utnyttja just de ”människor i deras kamp för rättvisa, hälsa, och liv” till att med dessa människor som argument omformulera en hel kyrkas relation till sin bekännelse.
Johan Wallner
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR