Mångfald som gåva och ansvar

Det finns ingen värld utan mångfald, men mångfald skrämmer, särskilt när samhällsförändringarna går fort. I våras ställdes till och med krav på svensk lagstiftning mot omskärelse av pojkar. Det som avviker, och till det hör kanske även religion uttryckt i andra seder, kan tydligen upplevas som hot.
Mångfalden i ett samhälle hör samman med traditioner och riter som formar människors identitet på djupet. De berikar samhället men ger också upphov till missförstånd, konflikter och främlingskap.

I barnkonventionen är det centralt att värna barnets bästa. Till detta hör den kroppsliga integriteten. Barn ska inte ordnas till för att passa sina föräldrars smak. Till barnets bästa hör också att få höra till ett sammanhang och att ha föräldrar som gör det. Mänskliga rättigheter kan alltså komma i konflikt med varandra och rymma motsägelser. Vår religionsfrihet innebär även en rätt till andlig utveckling, det vill säga en rätt – också för barn – att ta del av sin familjs religiösa tradition. Att hålla barn borta från religiös påverkan kan leda till att de blir skyddslösa mot religiös påverkan. För att kunna värdera och kritisera ett fenomen, behöver man ha kunskap om det.
Europas i dag självklara och oundgängliga yttrandefrihet drevs fram av religiösa protest­rörelser. Religionsfriheten kom inte av yttrandefriheten. Yttrandefrihet hålls uppe av religionsfrihet.

Religion kan frigöra oss till det bästa och kärleksfullaste, men också leda till övergrepp och missdåd. Samhället behöver ge rum för religionskritik, och det görs ofta bra av människor med egna erfarenheter och förståelse av religioner. När religion är okänd kan den leda till orimlig vördnadsfullhet och kritiklöshet, som några sett Boråsdomen om andeutdrivning som exempel på.

Livsåskådningsdebatten måste ge utrymme för det som verkar främmande liksom för kritik och självkritik. Principen om alla människors lika värde är verkningslös om den inte blir konkret. Då blir det genast mycket svårare att skilja mellan rätten till egen identitet och skyldigheten att ta ansvar också för sin livsåskådning och därmed ta kritik på allvar. Att värna alla människors rätt till religion är inte detsamma som att acceptera varje religiöst motiverad ståndpunkt.
Kritik av det annorlunda behöver hålla en tydlig gräns mot främlingsfientlighet. Alla uppfattningar som leder till främlingsfientliga slutsatser måste uppmärksammas.
Den normaliserade främlingsfientligheten är särskilt farlig. Om vi låter olämpliga kommentarer om till exempel judar och muslimer passera vid kaffebordet, bidrar vi till att acceptera omotiverad kritik mot sådant som kanske inte ens känns främmande, men som genom ironi eller klichéer görs annorlunda.
Vi behöver fler svåra samtal, där det som skiljer inte snabbt reduceras till något vi avvisar eller pliktskyldigt accepterar. Om vi låter Gud bara vara lik oss själva, så har vi en liten Gud som vare sig duger för att korrigera oss eller för att ge hopp och mod. Det är inte heller mycket bevänt med en kärlek till nästan som bara kommer ur att man är lika. Det blir mest egenkärlek.

Flera gånger de senaste månaderna har vi uppmanats att tala och skriva mot lagstiftning om religiöst motiverad omskärelse av pojkar. Det har också gjorts men verkar inte ha noterats av dem som vill ha högre tonläge. Svenska kyrkans linje, många gånger aktualiserad av biskopar och andra, och grundad i kyrkomötet, är att försvara religionsfriheten, engagera sig för insiktsfull religionskritik och att avvisa lagstiftning mot religiöst motiverad omskärelse av pojkar.
I Svenska kyrkan ska det också internt finnas mångfald. Kvävs den förtvinar kyrkan. Diskussioner ska föras, argument vässas och positioner förändras. Kyrkoledningen är enad i försvaret för yttrandefrihet och öppen debatt bland kyrkans medlemmar och präster. Men alla måste vara beredda på att deras åsikter och konsekvenserna av deras resonemang prövas. Det är mångfaldens gåva och ansvar.

Anders Wejryd
Cristina Grenholm