”Min” kyrka viktig för gudstjänsten

I nummer 33/15 av Kyrkans Tidning diskuteras fenomenet med färre besökare i söndagens gudstjänster. En av de främsta orsakerna är att antalet söndagsgudstjänster minskat drastiskt sedan år 2000.  Detta beror dels på att antalet församlingar minskat med drygt 1 000!  Och dels på ett felaktigt tänkande omkring att fira gudstjänst i sin egen kyrka.

Om man har ett pastorat med tre kyrkor som vardera rymmer 150 personer så kan det tyckas logiskt och förnuftigt att endast ha en söndagsgudstjänst i en av dessa kyrkor – om det normala antalet gudstjänstfirare brukar vara 40 per kyrka. 120 personer får ju gott och väl plats i en av dessa kyrkor – varför då hålla tre kyrkor i gång?

Men det fungerar inte så. Människor fungerar inte så. Dessutom kanske det är ett par mil, om det är glesbygd, mellan kyrkorna.

Omkring varje kyrka bör det finnas en grupp av intresserade människor som har denna kyrka som ”sin” kyrka. Det är denna kärna som kan växa om den har liv i sig själv. Om en sådan kärna saknas så kan man lika gärna sluta med söndagsgudstjänster i just den kyrkan. Men kärnan måste ges förutsättningar. Det handlar om en vettig organisation. Det handlar om att delegera ansvar. Det handlar om resurser, personal, pengar.

Att tro att en gudstjänstfirande församling skulle flytta sitt engagemang till en annan kyrka där det finns en annan gudstjänst­firande kärna är nog att tänka fel.

Alltså: en av orsakerna till att antalet gudstjänstfirare minskar är att antalet gudstjänster har minskat, drastiskt. En högmässa är en rit. Den totala livsriten kan man gott säga. Riten bygger på upprepning och igenkännande. Det blir inte mycket till rit i en kyrka som kanske har högmässa en gång i månaden eller mindre.

Dessutom är långsiktigt relationsbyggande viktigt. Män­niskor som man endast träffar i gudstjänstsammanhanget har inte tillräckliga relationer för att bli en församling. Församlingen måste, i någon mening, vara en församling innan den träffas i mässan.

Det handlar kanske om bygdegemenskap eller kvarters­gemenskap. Kanske om gemensam affär, bensinmack och skola. Helst ska man ha träffat själasörjaren i något annat sammanhang än som predikant – det räcker inte för att man ska lyssna och ta till sig predikan.

Sen kan det vara trevligt med lite positiv statistik också. Den finns att läsa i ”De kyrkliga handlingarna samlar fler deltagare än för fyrtio år sedan” ”Antalet besök vid särskilda dopgudstjänster har närmare fördubblats under perioden” (1968-2008) (Ninna Edgardh, Gudstjänst i tiden. ARCUS 2010).

Johan Blix
Täby