Är det inte snarare så att Svenska kyrkans Internationella arbete har mer och mer blivit en biståndsorganisation i konkurrens med många andra, undrar debattörerna.
Det är med glädje som vi kan konstatera att Erik Lysén till stora delar omfattar budskapet i vår artikel om givande och delaktighet. Samtidigt måste vi konstatera att på några punkter verkar vi ha olika uppfattningar.
Först och främst undrar vi vad han menar med att det speglar en ”naturlig utveckling” att Svenska kyrkans utsända medarbetare har rasat med minst 80 procent under de senaste 25 åren. För samtidigt har vi sett hur utsända i Utlandskyrkan i stort sett behållt samma nivåer. Dessutom i en tid då utbytet av studenter och medarbetare inom industri och affärsvärld, ja även svenska soldater, har ökat dramatisk.
Traditionellt var det kyrkans missionärer som förde hem berättelser om levnadsvillkoren från länderna i ”syd”. Mycket av den svenska traditionen av solidaritet med fattiga länder grundades i kyrkor och missionshus. Idag saknas dessa erfarenheter nästan helt och i stället för berättelser om ”den lilla människans” liv är det framförallt rapporter från campusområden, luftkonditionerade kontorslandskap och trendiga resorts som förmedlas hem. Detta parat med bilder och berättelser från världens olika katastrofområden. Med ett utbyte av kyrkligt utsända åt båda hållen skulle vi kunna vara med och ge en mer ”realistisk” bild av vår värld.
Dessutom kan vi inte förstå vad ”mantrat” kommer ifrån. Ett ”mantra” som vi ofta hör från kyrkokansliet: att det inte längre efterfrågas vår särskilda kompetens inom teologiskt utbildning eller inom hälsa och utbildning.
Med vår mycket begränsade erfarenhet måste vi säga att detta är inte vad vi hört under våra senaste års besök i Malaysia, Pakistan och Filippinerna. Snarare hör vi: Varför kommer det inte längre några medarbetare från Sverige?
Är det kanske så att Erik Lysén, kyrkokansliet och det Internationella rådet lever kvar i 60-70-talets moratorium. Då diskuterades ofta om det skulle införas ett totalt stopp för medarbetare och resurser från ”väst” till ”syd”. Detta blev aldrig genomfört och i dag är den allmänna uppfattningen att vi måste leva i interdependens inom den världsvida kyrkan i ett ständigt utbyte av erfarenheter, medarbetare, resurser, teologier, ja utav det vi kan kalla tro och liv. Detta är också vad vi erfar och hör från våra vänner runt om i den världsvida kyrkan.
Är det inte snarare så att Svenska kyrkans internationella arbete har mer och mer blivit en biståndsorganisation i konkurrens med många andra och som på många sätt är styrda av Sidas policy och administrativa krav?
Låt oss då med en gång konstatera att vi inte anser det vara något fel på dessa, men vi är först och främst kyrka. Kyrka som lever i en gemensam Guds mission med andra kyrkor runt om i världen. Vi tror att för att återigen skapa förståelse och förtroende, men också bidragsvilja för detta uppdrag, behöver vi människor som delar livet med andra människor.
Erik Lysén skriver att idag sker många möten genom olika program och kortare utbyten. Vi ser med glädje på de olika möjligheter som ges för kortare utbyten inom den världsvida kyrkan. Inte minst stipendiatprogrammet ”Ung i den världsvida kyrkan” som för oss var vägen ut i den världsvida kyrkan för exakt 29 år sedan. Vi ser dock en fara i att de längre och på så sätt fördjupande mötena har minskat så dramatiskt.
Gunilla och Per Kristiansson
barnmorska och präst
tjänstlediga från arbete i Rosengård, Malmö och nu frivilligarbetare på Saint Paul's Theological Seminary, IFI och Familyplanning Organisation of the Philippines
LÄGG TILL NY KOMMENTAR