Erik Stenberg-Roos reagerar i Kyrkans Tidning 19/07 på min insändare, men förbigår att jag hänvisade till samtal från kyrkfolk från olika håll:
”Kyrkan bryr sig inte om oss som vill tro på den Jesus vi möter i Bibeln. Vi är hemlösa i Svenska kyrkan. Vi är utan präster.” Är det oförskämt och förolämpande att tala för och göra något för de hemlösa?

Biskopar och präster i Svenska kyrkan borde fråga sig: Varför är kyrkfolk på många håll inte tillfreds med den förkunnelse de får höra? Har vi missat något väsentligt? Detta kyrkfolk möter inte upp i kyrkorna, därför att de mö­ter falsk förkunnelse och de vet att Jesus varnat för den. Dock, på somliga håll i Svenska kyrkan finns ännu Bibelns Kristus i centrum.
Men jag bygger alltså min uppfattning av läget på vad jag själv hört och vad lekmän från många olika håll sagt mig. Min plikt är att tala för dessa som inte är sedda i församlingarna.

Vi startade inte Missionsprovinsen för att vi ”inte längre fick förtrycka kvinnor inom Svenska kyrkan”. När uttalanden görs om Missionsprovinsen och om andra som anser sig bundna av Guds ord i ämbetsfrågan, och nu också frågan om välsignelse/ vigsel av homosexuella par, verkar det vara lovligt att göra vilka osakliga uttalanden som helst. Är vi, som av vårt samvete anser oss bundna till Guds ord i ämbetsfrågan, därmed kvinnoförtryckare? Det var Svenska kyrkans beslut om prästvigningsstopp för dem som vill följa Herrens bud enligt 1 Kor. 14:34–38 som blev anledning till Missionsprovinsen. Vi inser att det är viktigare att följa Guds ord än att acceptera mänskliga ordningar.
Om somliga inser läget i Svenska kyrkan och av kärlek till sin kyrka är bekymrade för kyrkans framtid, varför bryr sig inte biskopar och präster om dem? Varför finns det inte plats för dem som håller fast vid det de som barn och unga fick höra i sin församlingskyrka och lära sig i undervisningen, både när det gäller läran och livet?

Somliga av dessa lekmän söker sig till Missionsprovinsens koinonior eller andra gudstjänstgemenskaper. Missionsprovinsen står i kontinuitet med den andliga tradition som förvaltats och vuxit fram inom Svenska kyrkan och vi betraktar oss som ett fritt stift inom denna. Kyrkoledningen ser oss inte som en del av Svenska kyrkan och vill inte samtala med oss, men vi håller fast vid rätten att betrakta oss som en del av Svenska kyrkans andliga och läromässiga tradition. Vi vill vara det som Svenska kyrkan säger sig vara enligt sin kyrkoordnings inledande kapitel om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, men som de ansvariga ser som icke förpliktande tidsdokument. Vi är stolta över att få stå på den bekännelsegrunden i vårt arbete för att Guds ord och sakrament ska förvaltas Gud till ära och människor till frälsning och evig glädje.

Missionsprovinsen har ingen anledning alls att ”markera distans” till Församlingsfakulteten i Göteborg. Den fullföljer på ett utmärkt sätt teologisk undervisning och forskning utifrån övertygelsen att Gud har uppenbarat sig och att Bibeln är Guds ord. Vi är tacksamma för att den finns. Utredningen av hur avvecklingen av det gamla bibelsällskapet – som inte var stiftets! –  skedde visade att allt gick korrekt till. Efter prövning i flera instanser la åklagaren därför ner ärendet.

Arne Olsson
Missionsbiskop