Nöden styr mer än teori

Den verklighet vi möter är en annan än Magnus Bodins teoretiska utgångspunkter i en debattartikel om att kyrkan inte ska hjälpa akut behövande. Debatten är viktig. Kyrkan får inte ta över samhällets självklara ansvar. Samtidigt är det en nödvändig diakonal uppgift, i den miljö vi arbetar i, att förmedla gåvomedel och hjälpa människor söka annat ekonomiskt stöd.

Vi verkar i Vantörs församling, en av Stockholms södra ytterstadsförsamlingar, som har fem diakontjänster. I delar av församlingen finns en social och ekonomisk nöd som är högst påtaglig, och vi möter dagligen människor som far mycket illa. Att se varje människas unika värde i den situation hon befinner sig är grundläggande för oss. Att se och stärka människors egna resurser är en viktig del i detta.

När vi möter en människa i ekonomisk nöd är det självklart att en hållbar lösning måste lösas på annat sätt än genom kyrkan. Kyrkan kan och ska inte vara ett alternativ! Men det finns stora hål i det svenska välfärdssystemet, och det finns många människor som faller igenom hålen. Det är ofta dessa människor som söker sig till oss. De lever i vårt samhälle under ofattbara omständigheter. Och det är vår uppgift att se dem, att se nöden som finns, att om möjligt lindra nöden och söka finna en väg framåt, att förmedla hopp i en närmast hopplös situation. Givetvis ligger i detta också att synliggöra och påtala uppenbara missförhållanden i det offentliga regelverket - profetisk diakoni.

Magnus Bodin relaterar till socialtjänstens uppgift formulerad i lag och riktlinjer. Han hyllar socialtjänstlagen på ett närmast naivt sätt. Han baserar sitt resonemang på teoretiska utgångspunkter. Vi utgår från egna erfarenheter. När kartan och verkligheten ser olika ut, föredrar vi att se verkligheten. Han skriver att de professionella på socialtjänsten skakar på huvudet när de möter kyrkans diakoni i detta sammanhang. Jag vet inte vilka Bodin har mött, men i vår stadsdel möter vi varandra regelbundet, med ömsesidig respekt för våra olika roller och uppdrag i samhället. Socialtjänsten som myndighet, kyrkan som röst och aktör inom det sociala arbetsfältet i civilsamhället.

Vår församling har inga egna fonder. Det ekonomiska stöd vi förmedlar till människor i uppenbar ekonomisk nöd – då socialtjänsten eller annan myndighet inte hjälpt till – kommer från kollekter, enskilda gåvor, andra fonder – inte kyrkoavgiften. Det är inga stora summor det handlar om. Antalet människor som fått stöd genom vår församling har ökat kraftigt de senaste åren, men är fortfarande relativt få. Det rör sig i snitt om några familjer eller ensamstående varje vecka. Vi har tydliga interna riktlinjer och är samtidigt medvetna om att det är en subjektiv bedömning. Här måste vi också förlita oss på att Gud finns med i vägledningen av människor till oss och leder oss i våra beslut. Därutöver hjälper vi många att söka pengar från externa fonder och organisationer, som Majblomman. Flera av Stockholms innerstadsförsamlingar, som har omfattande egna fonderade gåvomedel stöder också människor från andra församlingar, vilket Bodin tycks vara okunnig om.

I vårt sociala stöd till den enskilda människan ligger också en strävan att finna en långsiktig lösning; att uppmuntra kontakter med arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassan, kronofogden m fl. Vi är följeslagare i mötet med myndigheter. Vi hjälper till med överklaganden till Förvaltningsrätt, Kammarrätt. Bodin tycks anmärkningsvärt utgå från att vi inte har denna löpande kontakt och dialog.

Men vad ska människan leva på under överklagandetiden? Under den tid det tar mellan första kontakt med socialtjänst och första utbetalning? Hur ska mamman få pengar till mat till barnen om socialtjänsten inte tolkar att det är nöd? När trygghetssystemen de facto inte räcker till! Då kan vi hjälpa med ett mindre ekonomiskt stöd. Det är små summor som gör stor skillnad för den enskilde.

Vi har till exempel betalat en elräkning för att undvika att elen stängs av för en barnfamilj, betalat medicin till en mamma som valt bort den egna medicinen för att kunna köpa nya skor till barnen. Vi möter allt oftare människor som hamnar mellan olika system och där det blir ett glapp under övergångstiden. Vi har betalat medicin till s k EU-medborgare, som ingen myndighet vill ha med att göra. Vi har betalat akut tandvård till en människa som levde under existensminimum och som fått avslag från Socialtjänsten eftersom han ägde en liten HSB-lägenhet. Han skulle med andra ord först sälja lägenheten, få tag på en ny - dyrare – bostad innan han skulle kunna få samhällets stöd för att kunna dra ut en tand. Det är den ”fantastiska socialtjänstlag” som Bodin hyllar.

Samtidigt är det så viktigt att vi också utövar profetisk diakoni. Här kan kyrkan överlag bli bättre – också vi! Den bästa vägen framåt är dock inte alltid att offentligt hänga ut myndigheten. Ofta är dialog och samtal en bättre metod för att påverka uppenbara orättvisor och strukturer, och för att stödja den enskilda människan. Möten och samtal med alla människor vi möter ger en ovärderlig kunskap om utsatta människors livssituation, en kunskap som vi på olika sätt har ett uppdrag att förmedla vidare. Och detta står inte emot vårt diakonala uppdrag att även söka lindra och möta människors akuta nöd.

Marianne Kronberg