Nya kyrkohandboken: Låt oss lära av Lemgo

På reformationens tid bestod Tyskland av drygt 300 olika mindre och större stater, både furstendömen och självstyrda fria städer. När reformationen slog igenom beslöt varje överhet hur den egna lilla staten skulle tro. En av dessa småstater var furstendömet Lippe. Och i Lippe, där hade fursten bestämt att man skulle vara katoliker. Men fursten hade hört oroväckande rapporter från den norra delen av sitt land, närmare bestämt från den lilla staden Lemgo: invånarna där skulle ha blivit lutheraner.

Han sände därför upp en betrodd tjänare för att finna ut hur det faktiskt var. Men tjänaren dröjde. Fursten beslöt därför till slut att rida upp till Lemgo själv. Halvvägs på vägen upp möter han så tjänaren som, med andan i halsen säger: ”De sjunger psalmer allihop”. Varpå fursten svarar: ”Oh nej, då är allt förlorat”.

Vad den här anekdoten lär oss är att sång, musik – och glädje – är en integrerad och viktig, ja självklar, del av gudstjänsten i en luthersk kyrka.

Och när vi nu, den 20 maj 2018, som luthersk kyrka inviger den nya kyrkohandboken, kan vi lära av anekdoten från Lippe. Och jag gör det genom att komma med två enkla reflektioner, där den första gäller orden, den andra musiken.

För det första: för Luther var orden viktiga. Att vara luthersk är därför att ständigt jobba med sitt språk, att ständigt skapa nytt. För stagnerar språket, stagnerar evangeliet. Samtidigt så är det skillnad på en tänkt kyrkohandbok och en levd kyrkohandbok. Det fanns i många av diskussionerna i samband med framtagandet av kyrkohandboken en något olycklig betoning på de skrivna ordens betydelse, på bekostnad av det levande (det vill säga sagda) ordets betydelse.

Med detta menar jag att det fanns – och finns – en övertro på de nedskrivna orden i sig, och att säga dem i rätt ordning, som riskerar leda till ordexercis. Vad man då missar är det självklara, nämligen att det helt avgörande i gudstjänsten ju är hur orden sägs, hur orden framförs.

En gudstjänst är ett unikt retoriskt sammanhang, en gudstjänst är inte en klinisk artefakt. Orden och musiken må vara hur vackra och perfekt formulerade som helst, framförs de utan inlevelse eller närvaro faller de ändå platt till marken.

Det blir form, men inte innehåll, i en tid som desperat längtar efter substans. Luther kallade detta för evangeliets levande röst (Viva vox evangelii): ”Evangeliet är… egentligen inte det som står i böckerna och som är nedtecknat med bokstäver, utan det är den myndiga predikan, ett levande ord och en röst… som offentligt skriks ut så att alla kan höra”.

För det andra leder denna betoning på de nedskrivna orden till att vi stundtals tenderar att negligera eller bortse från musikens betydelse i gudstjänsten. I en ordtrött tid som vår måste vi påminna oss detta hela tiden. Vi måste reducera ordens mångfald, och mer förlita oss på musikens och den meditativa bönens språk.

Detta är en självklarhet i en luthersk tradition, som inte minst illustreras av berättelsen ovan. Musiken var reformationens hjärtslag. Som Luther själv sa det i en predikan 1544 händer i gudstjänsten inget annat än att ”vår käre Herre själv talar till oss genom sitt heliga ord, och vi svarar honom genom att be och lovsjunga”.

Utmaningen stannar således inte vid att rent mekaniskt ta den nya kyrkohandboken i bruk den 20 maj. Utmaningen handlar om att göra innehållet levande och relevant. Precis som man hade gjort i Lemgo, där sångens och musikens glädje tagit överhanden.

Låt oss sålunda lära av Lemgo: Viva vox evangelii!