Dop

Omdop är tydligen möjligt i Svenska kyrkan

Var prästen Hjern före omdopet kvar under mörkrets makt? Var hon kvar i arvsynden trots sitt dop och sin konfirmation? Biskoparna bör svara på frågorna, uppmanar debattören Olle Christoffersson.

I Kyrkans Tidning nummer 48/18 möts man av en segerrusig rapport om hur Svenska kyrkans biskopar vunnit dopstriden. Det handlar om prästen Kristina Hjern, som döpt i Swedenborgskyrkan nu döptes på nytt. 

Omdop är alltså möjligt i Svenska kyrkan! Förstasidan upptas av en stor bild på dopet och inne i tidningen ytterligare stor bild med referat från händelsen. Kristina Hjern döps om. Det hjälpte inte ens att Hjern konfirmerat sitt dop just i Svenska kyrkan. Inte heller att hennes dop godkänts inför prästvigningen och att hon avlagt sina prästlöften och sedan hängivet arbetat i sin kallelse som präst.

Dopet gjordes nu om enligt Svenska kyrkans nuvarande ritual. Den ödmjukhet som Hjern visade genom att mot sin övertygelse acceptera att döpas på nytt för att kunna fullgöra sin prästtjänst enligt ställda krav är värd största respekt.

Dopet innebär i luthersk teologi fräsning från arvsynden, övergång till liv i Kristus och upptagande i kyrkan. I tidigare dopordning måste dopkandidaten genom faddrarna även avsvära sig djävulen och han gärningar ”abrenuntiation diaboli” avsvärjande av Djävulen. (Den delen i liturgin togs bort år 1866.) Kvar finns nu befrielsebönen: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hennes/hans namn Livets bok och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid.” Utan dop lever man i arvsynden med dess förbannelse, utanför Kristi kyrka.

Följande frågor måste besvaras av biskoparna:

Var prästen Hjern före omdopet kvar under mörkrets makt? Var hon kvar i arvsynden trots sitt dop och sin konfirmation?

Enligt luthersk teologi krävs att den som döper själv är döpt.

Hur kommer det sig att biskoparna samtidigt som de krävde omdop sade sig vilja tillåta Hjern, som var kvar i mörkrets makt, att fortsätta sin prästtjänst även om hon vägrade döpa om sig? Kunde hon fortsätta döpa? Kunde hon utöva själavård?

Hur betraktades de barn hon döpt tidigare? Var deras dop frälsande, gav det inträde i kyrkan?

Det mest upprörande blir trots allt inställningen till frågan om trons betydelse för dopets effekt. Frågan är utomordentligt viktig: Hjerns första dop var inte frälsande, det förenade henne inte med den kristna kyrkan menar biskoparna. 

Däremot är dopet frälsande, anser de, även då det sker tvärtemot dens uppfattning och vilja som ska döpas bara det bokstavligen sker enligt kyrkans nuvarande ritual! Den medeltida uppfattningen om dopet som magiskt verkande genom själva handlingen och de uttalade orden lever kvar. Den döptes tro och vilja är ovidkommande! 

Det är också ovidkommande att det dop som Hjern redan tagit emot följer Nya testamentets ordning (se professor HelIholms artikel i tidigare nummer av Kyrkans Tidning). Själva orden i Svenska kyrkans nuvarande dopliturgi är avgörande för dopets effekt! Men en känd teolog i urkyrkan skrev: ”Bokstaven dödar men Anden ger liv. 

En avgörande fråga måste besvaras: Hur förhåller sig tro och dop till varandra?

För övrigt känner jag här igen biskoparnas perspektiv på ekumeniken. Ekumenik med Svenska kyrkan bygger på andra kyrkors underkastelse under Svenska kyrkans bokstavstolkning av Augustana.