Oro för att vi får en livlös och död kyrka

Det är med oro som vi som jobbat och jobbar med arbetsmiljön i Svenska kyrkan i Härnösands stift tar del av biskopens reaktion på Kyrkans Akademikerförbunds (KyrkA) försök att sätta fingret på en olycklig utveckling i stiftet.

Under ett antal år har stiftet starkt drivit på en utveckling som handlar om centralisering av verksamheten med sammanslagningar av pastorat. På många platser har också dessa centraliseringar genomförts okänsligt mot både förtroendevaldas och anställdas vilja.

De resultat vi sett av dessa förändringar har skapat mer problem än de har löst. Det är endast i ett fåtal pastoratssammanslagningar vi kan se en positiv utveckling av verksamhet och därmed också ekonomi och arbetsmiljö. I de större sammanslagningarna är resultatet nästan katastrofalt och efter flera år står man fortfarande upp till knäna i organisatoriska och ledningsrelaterade problem med vikande verksamhet och allt sämre ekonomi och därmed en sämre arbetsmiljö än tidigare.

De stora pastoratssammanslagningarna har undergrävt ett lokalt engagemang av förtroendevalda, anställda och församlingsbor. Resultatet har även lett till en byråkratisering av sällan skådat slag och en utökning av tjänstemannaskaran på bekostnad av den församlingsvårdande personalen. De mastodontpastorat som tillskapats är inte av godo.

Erfarenheten som KyrkA har om vad en pastoratsreglering innebär, är administrativ oro, revirtänkande samt problem när olika arbetsplats- och församlingskulturer skall sammansmältas. Alla dessa faktorer påverkar inte bara arbetslaget och förtroendemannaorganisationen internt utan också församlingens grundläggande uppgift.

Den grundläggande uppgiften blir lidande eftersom mycket tid och energi går åt till annat. Även i de pastoratssammanslagningar som ägt rum för många år sedan av mindre art så arbetar man fortfarande med stora svårigheter och samordningsproblem som drabbar alla inblandade.

Vi kräver att Härnösands stift redovisar verksamhetsutveckling, ekonomisk utveckling och hur arbetsmiljön förändrats i de större sammanslagningar som genomförts under de senaste fem–tio åren. Det är ett minimikrav för att de förtroendevalda och församlingsbor som skall ta ställning till framtida pastoratssammanslagningar ska ha en rimlig chans att fatta välgrundade beslut.

Vi är väl medvetna om att Svenska kyrkan och vårt stift står inför en stor utmaning i ett minskat medlemsantal, men vi vinner inga nya medlemmar genom att all energi under de senaste åren och som det verkar också under avsevärd tid framåt ska läggas på internt organisationsarbete.

Vi måste ta vår utgångspunkt i en levande verksamhet och låta organisationen följa som ett resultat av detta. Den forcering av sammanslagningar som nu drivs från biskopens och stiftets sida lägger i många fall en död hand över verksamheten och tar bort arbetsglädje och engagemang från både förtroendevalda och personal. Svenska kyrkan är också en organisation som är beroende av engagerade förtroendevalda och frivilliga krafter.

Det som nu händer är att denna skara av verkligt engagerade personer med lokal kännedom och förankring kommer att försvinna ut ur organisationen

Inte under någon fas i denna utveckling har stiftet tagit initiativ till att alternativa lösningar diskuterats. Det måste också betraktas som mycket anmärkningsvärt att stiftet i sina utredningsförslag går ut med endast två förslag. De enskilda pastoraten har därmed blivit helt uppstyrda i sitt arbete av stiftets intentioner att bilda detta mastodontpastorat. Lyhördheten för den lokala viljan och initiativförmågan är minimal.

Vi är övertygade om att det finns en stor kreativitet ute i församlingarna som betyder att man är beredd att hitta lokala lösningar för att nå en långsiktigt hållbar verksamhet även i de mindre sammanhangen. Detta uppmuntras tyvärr inte av biskopen och stiftet.

Biskopen för fram svårigheter för pastorat med ensamma präster. Vad är det som hindrar att man kontraktsvis samverkar i en sådan fråga? En sådan samverkan fanns före år 2000 då kyrkan blev fri från staten. Vad är det som hindrar kontrakten att ta initiativ i bemanningsfrågor över huvud taget? Detta är en praktisk fråga där man har mycket att vinna redan inom nuvarande organisation.

Det finns flera exempel i stiftet på att man först börjat samverka (en lösning som KyrkA förordat och drivit) mellan pastorat, för att efter ett antal år i samverkan gå samman i ett nytt pastorat. KyrkA är inte emot förändring men vi menar att man från stiftets sida måste vara mer lyhörd för pastoratens vilja och inte göra de stora mastodontpastoraten som man nu verkar för.

Vad gäller uttag av avgift ser vi fram emot att också sambanden mellan de stora sammanslagna enheternas utveckling och de mindre pastoraten presenteras i en sammanställd utredning.

Så vitt vi kan bedöma finns inget sådant samband som tyder på att utvecklingen i de sammanslagna pastoraten skulle vara bättre än i de mindre pastoraten.

1. Visa oss att vi har fel när vi mot bakgrund av vår erfarenhet säger att det inte finns något att vinna vad det gäller verksamhet, ekonomi och arbetsmiljö i stora organisatoriska sammanslagningar.

2. Visa oss fakta utifrån erfarenheterna från de sammanslagningar som gjorts under de senaste tio åren.

Det är något ytterst problematiskt över en organisation som driver på en utveckling helt fristående från gjorda erfarenheter. Det oroar oss och det kan i förlängningen leda till en livlös och död kyrka.

Sten Bylin
regionalt skyddsombud, fd kyrkoherde

Håkan Stiberg
regionalt skyddsombud, sjukhuspräst

Rolf Nordström
regionalt skyddsombud, församlingsassistent

Håkan Lindström
komminister, fd kyrkoherde och regionalt skyddsombud