Rädslans teologi existerar inte

Ibland är även ett ickesvar ett svar. Så blev det nu, trots att det hade kunnat vara så enkelt. På frågan om huruvida prästlöftena fortfarande gäller, hade biskop Åke Bonnier kunnat svara att självklart ska alla präster inom Svenska kyrkan ställa sig bakom prästlöftena och kyrkans trosbekännelse och att det är olyckligt om det kommunicerats något annat. Men så svarar alltså inte biskopen.

I stället levereras många ord som beskriver samma oprecisa andlighet som väckte behovet av att ställa frågan till att börja med. Det pratas om hur Gud möter oss i den historiska personen Jesus, om en enda Gud som är Gud och om glad gudstillit.

Som kontrast målar biskopen upp vad han kallar rädslans teologi, en exkluderande och sluten teologi som enligt biskopen skyr dialog och syftar till att alla ska tro på samma sätt. Biskop Bonnier skriver att den teologin bekymrar honom.

Problemet är bara att denna rädslans teologi inte existerar. Ingen har någonsin påstått att alla ska tro på samma sätt. Som individer är vi fria att tro på exakt vad vi vill. Russin får plockas, religioner får väljas och kombineras eller väljas bort – men denna frihet gäller inte om man är prästvigd, och det var just det frågan handlade om.

Prästens ansvar är nämligen att förkunna kyrkans tro – inte sin egen. Prästlöftena är en markering av detta och själva kyrkans ämbetsstruktur förutsätter att alla ämbetskollegor tar sina löften och de kristna trosbekännelserna på allvar.

Behovet av att definiera ramarna för den kristna tron är dessutom inget nytt. Den första kristna trosbekännelsen föddes just ur detta behov redan på 300-talet. Redan då fanns en medvetenhet om att den kristna tron rymmer mycket men inte allt, och att det är särskilt viktigt att känna till var gränserna går för den som har accepterat ansvaret att som präst undervisa och leda en församling.

Att delar av Svenska kyrkans biskopskollegium tycks stödja en teologisk glidning mot den gränslösa, antropocentriska nyandlighet som speglas i biskop Bonniers uttalanden, är därför något som aktualiserar såväl de svenskkyrkliga definitionerna av kristen tro som prästlöftenas giltighet.

Att frågorna ställs, signalerar ett akut behov av ett respektfullt teologiskt samtal mellan kollegor. Det sista som behövs är blomsterspråk och grundlösa påståenden om den som inte tycker likadant som vi själva. Vi är skyldiga varandra och våra församlingsmedlemmar mer än så.

Biskop Bonnier avslutar med att hänvisa till ett bibelord. Låt mig göra detsamma. I Johannes-
evangeliet 14:6 säger Jesus: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Har Jesus rätt, eller ljuger han?

Vårt teologiska samtal kan börja där.

Helena Edlund

präst i Svenska kyrkan