REPLIK. Alla parter behöver göra ytterligare eftergifter, stävja våld och upphöra med folkrättsbrott för att fred på sikt ska bli möjligt. Israel som ockupationsmakt är den starkare parten och ett tyngre ansvar vilar därför på dem, skriver Eva Christina Nilsson.
Vi konstaterar att Leif Thybell i sin replik byter ämne från kyrkostyrelsens aktuella resa till att fråga om Svenska kyrkans inställning till Osloavtalet. Ett kvarts sekel har gått sedan Osloavtalet undertecknades mellan Israel och PLO. De flesta är överens om att fredsavtalet har kollapsat och att utsikterna för en hållbar och rättvis fred ter sig mörkare än på länge.
Det är tydligt för oss att alla parter behöver göra ytterligare eftergifter, stävja våld och upphöra med folkrättsbrott för att fred på sikt ska bli möjligt. Det är också tydligt för oss att Israel som ockupationsmakt är den starkare parten och att ett tyngre ansvar därför vilar på dem.
Vi delar EU:s hållning att Israels ockupation av det palestinska området, vilken på flera sätt bryter mot folkrätten, måste upphöra. Som kyrka och som humanitär aktör menar vi också att fram till dess att ockupationen har upphört måste Israel fullfölja sina skyldigheter som ockupationsmakt i enlighet med folkrätten.
Det innebär exempelvis att upphöra med bosättningspolitiken som riskerar att omöjliggöra ett framtida fredsavtal med utgångspunkt i en tvåstatslösning. Det innebär också att upphöra med rivningar av palestinsk infrastruktur (inte sällan EU-finansierat bistånd) på ockuperad mark och att avstå från att tvångsförflytta palestinska samhällen som i det aktuella och internationellt uppmärksammade fallet med beduinbyn Khan Al-Ahmar.
Att ett tyngre ansvar vilar på Israel betyder naturligtvis inte att palestinierna är utan ansvar. Trots att möjligheterna till statsbyggande och ekonomisk tillväxt kraftigt begränsas, om inte omöjliggörs, av ockupationen finns det områden där de palestinska styrena kan hållas ansvariga. Det gäller för det första våldshandlingar gentemot såväl israeler som det egna folket.
Det gäller också en omfattande korruption som utgör ytterligare hinder för förverkligandet av en demokratisk palestinsk stat. Och inte minst gäller det ett krympande demokratiskt utrymme som särskilt drabbar människorättsförsvarare, journalister och vanliga medborgare som uttrycker sina åsikter i sociala medier.
Civilsamhällets möjligheter att verka – i både Palestina och Israel - är avgörande för att hålla politiska ledare ansvariga och inte minst för att bygga ett folkligt engagemang och stöd för ett framtida fredsavtal. Detta tillsammans med respekt för rättssäkerhet och ansvarsutkrävande på internationell nivå är nödvändigt för att väcka liv i en ny fredsprocess.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR