I en debattartikel kritiserar nu advokat Andreas Stenkar Karlgren rättssäkerheten för Svenska kyrkans präster. Han företrädde de präster som har lett gudstjänster inom Missionsprovinsen och som friades av Överklagandenämnden nyligen.
Det var med lättnad som mina huvudmän tog emot överklagandenämndens upphävande av de påföljder de fått för att ha lett gudstjänster i församlingar anslutna till Missionsprovinsen. Lättnad eftersom de skulle få fortsätta i tjänst och då nämnden på nytt garanterat rättssäkerheten i Svenska kyrkan.
Lättnaden borde vara stor för hela Svenska kyrkan. Sannolikt har få förstått vad som stod på spel i ärendena. Frågan gällde inte bara rätten att leda gudstjänst i Missionsprovinsen. Frågan gällde rätten att leda gudstjänst i något samfund som inte nämns i 17 kap 17 § kyrkoordningen.
Ett samfund är varje gudstjänstfirande gemenskap. Detta inkluderar väckelserörelserna, ordenssällskap, ekumeniska samlingar och rent privata gudstjänster. Dessa samfund vore genom ett beslut förbjuden mark för svenskkyrkliga präster; ett dråpslag mot Svenska kyrkans väckelserörelser. Men det skulle också befästa bilden av en kyrka i strid med sig själv.
Domkapitlet bortsåg från det centrala i regeln. Den ger tillåtelse att leda gudstjänst enligt en annan kyrkas ordning. Prästerna hade dock lett gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning. Därmed var de fria från skuld. Den slutsatsen är självklar för den som håller sig till grundläggande juridisk metod.
Obehörighetsärenden är smärtsamma och innebär en enorm ekonomisk risk, därför ställs höga krav på rättssäkerhet. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Ett problem finns i domkapitlens sammansättning. Dessa består av politiker, en lagfaren domare, två ämbetsrepresentanter, domprost och biskop.
Förutom domarledamoten drivs dessa av ett idéburet engagemang. Detta skapar en spänning eftersom juridik handlar om att använda reglerna i trohet mot regelverket. I bland annat kyrkopolitiskt känsliga mål kan denna spänning medföra att man tar ovidkommande hänsyn på grund av övertygelse eller yttre tryck; något domkapitlet tillstått i Kyrkans Tidning.
Detta påminner om problematiken med nämndemän i domstolarna. Denna kompenseras genom de lagfarna domarnas formella position och inflytande. En sådan position har inte de lagfarna domarna i domkapitlen. Det vore lämpligt att överväga om inte sammansättningen i obehörighetsärenden borde likna överklagandenämndens.
En annan förbättring vore en tydligare uppdelning mellan utredande och dömande funktioner på det sätt som gäller i andra domstolar. Detta skulle medföra transparens och tydlighet i handläggningen.
Upplevelsen av rättsosäkerhet förstärks då enskilda ofta är utlämnade att föra sin egen talan. Det har bland annat lett till att präster obehörigförklarats med samma argument som nu underkänts, och i tron att besluten varit riktiga har de låtit bli att överklaga. Mot den bakgrunden finns det skäl för kyrkan att låta ämbetsbärare företrädas av offentliga biträden.
Den kyrkliga rättsutövningen är viktig för Svenska kyrkan, både för att garantera rättssäkerhet för ämbetsbärarna men också för att förhindra att man genom oöverlagda beslut skadar kyrkan mer än vad man hjälper den.
Andreas Stenkar Karlgren
advokat
LÄGG TILL NY KOMMENTAR