Göte Lindgren protesterar mot försäljningen av Vänge prästgård, ett öde som den delar med många andra gårdar.
Svenska kyrkans oförmåga att engagera församlingsmedlemmarna ger möjlighet för små grupper att utnyttja demokratins spelregler för att genomföra tveksamma projekt. En allvarlig följd av ointresset är svårigheten att få engagerade och duktiga människor att kandidera i kyrkovalen. Ett svagt kyrkoråd styrt av en dominant ledning kan fatta de märkligaste beslut så som skett i Norra Hagunda församling i Uppland.
Där har en mestadels tyst majoritet beslutat att Vänge prästgård – enligt riksantikvarien en av Uppsala läns mest skyddsvärda – ska säljas och att pengarna ska bidra till att betala ett mångmiljonbygge strax utanför kyrkogårdsmuren, tänkt att bland annat innehålla en kyrksal för 100 personer. Med de siffror som presenterats skulle kostnaden bli cirka 10 000 kronor per församlingsmedlem.
Till saken hör att kyrkans personal jobbar hemifrån därför att arbetslokalerna förklarats hälsovådliga och att prästgårdsbyggnaden är den enda av kyrkans lokaler som är frisk och som utan större ombyggnad kan användas som administrationslokal.
Församlingens kyrkoherde Mikael Arnqvist, en i övrigt omvittnat duglig präst, har dock bestämt sig för att prästgården inte är användbar och har med hjälp av märkliga argument och dominant agerande fått med sig en majoritet i kyrkorådet. Något hållbart motiv för försäljningen har inte presenterats och enda synbara anledningen är att den framtvingar ett nybygge.
Ledningen hävdar att den fått stöd för planerna bland annat vid ett stormöte, men nämner högst ogärna att stormötet förutom de förtroendevalda samlade tre deltagare. Ett omfattande hemlighetsmakeri visar att ledningen är medveten om att agerandet skulle möta protester om det blev känt, bland annat ålades kyrkorådsledamöterna att tiga om ärendet tills beslutet var klart. Stormötet var svagt annonserat och kyrkoherden hävdar att de som betalar kyrkavgiften men inte bevakar sina intressen får skylla sig själva.
Med försäljningen av prästgården följer församlingshemmet som många generationer Vängebor använt vid minnesstunder och andra evenemang. Församlingen är alltså i färd med att diskret slumpa bort en av Vänges få kulturskatter och försvaga församlingens ekonomi.
Till saken hör att kyrkans personal jobbar hemifrån därför att arbetslokalerna förklarats hälsovådliga och att prästgårdsbyggnaden är den enda av kyrkans lokaler som är frisk och som utan större ombyggnad kan användas som administrationslokal.
Församlingens kyrkoherde Mikael Arnqvist, en i övrigt omvittnat duglig präst, har dock bestämt sig för att prästgården inte är användbar och har med hjälp av märkliga argument och dominant agerande fått med sig en majoritet i kyrkorådet. Något hållbart motiv för försäljningen har inte presenterats och enda synbara anledningen är att den framtvingar ett nybygge.
Ledningen hävdar att den fått stöd för planerna bland annat vid ett stormöte, men nämner högst ogärna att stormötet förutom de förtroendevalda samlade tre deltagare. Ett omfattande hemlighetsmakeri visar att ledningen är medveten om att agerandet skulle möta protester om det blev känt, bland annat ålades kyrkorådsledamöterna att tiga om ärendet tills beslutet var klart. Stormötet var svagt annonserat och kyrkoherden hävdar att de som betalar kyrkavgiften men inte bevakar sina intressen får skylla sig själva.
Med försäljningen av prästgården följer församlingshemmet som många generationer Vängebor använt vid minnesstunder och andra evenemang. Församlingen är alltså i färd med att diskret slumpa bort en av Vänges få kulturskatter och försvaga församlingens ekonomi.
Om ledningen kan göra sådana manövrer med hjälp av enstaka utomstående och oengagerade förtroendevalda är det hög tid att Svenska kyrkan ser över sin beslutsordning. En församlingsledning som under sken av att ha medlemmarnas godkännande egenmäktigt använder deras pengar och säljer Vängebornas kulturarv för att åstadkomma ett tvivelaktigt storbygge har en märklig syn på demokrati.
Göte Lindgren
pensionär
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR