Skogen och avlatsbreven

I Kyrkans Tidning nummer 19 fanns en artikel om handeln med kolkrediter. Kontentan av artikeln är att det vore dumt av kyrkan att frivilligt skydda skog eller förlänga omloppstiden, för då går det ju inte att tjäna pengar på att sälja kolkrediter.

Hela idén med kolkrediter har stora likheter med handeln med avlatsbrev som Luther protesterade emot för lite drygt 500 år sedan. I det här fallet betalar ”syndaren” (ett företag vars verksamhet ökar atmosfärens halt av koldioxid) pengar till en smart affärsman (ett kolkreditföretag) som fördelar pengarna (som återstår sedan affärsmannens lön m.m. betalats) till ett skogsföretag för att spara ett visst bestånd 10 år till innan det avverkas. ”Syndaren” kan då fortsätta släppa ut koldioxid och samtidigt marknadsföra sin klimatskadliga produkt som ”koldioxidneutral”. Den smarta affärsmannen lever gott på att vara mellanhand.

Skogsföretaget tjänar extra och avverkar något annat bestånd lite tidigare istället (skogsmaskinerna och industrin måste ju hållas igång…). Win-win för alla inblandade. Utom för klimatet och naturen. Och etiken.

Detta exempel gör det närmast övertydligt att egendomsnämnderna skulle behöva ta den andliga hållbarheten på allvar. Att kanske rent av frivilligt och utan ”avlatspengar” göra det som många kyrkligt engagerade anser vara etiskt riktigt. Vara ett moraliskt föredöme för Sveriges skogsbruk.

Gunnar Isacsson, 
naturintresserad medlem i Nosaby församling