Det finns i vår kyrkoordning en bestämmelse om tystnadsplikt vid enskild själavård för präster och en annan bestämmelse om tystnadsplikt vid själavårdande samtal för diakoner. På en punkt som är etiskt viktig skiljer sig prästens tystnadsplikt från diakonens.

På sidan 26 i biskopsmötets skrift Tystnadsplikt och sekretess i Svenska kyrkan, den reviderade upplagan från år 2004, motiverar biskopsmötet denna skillnad på följande sätt: ”Diakonen har i sin vigning lovat att hjälpa den som behöver hans eller hennes tjänst och att stå på de förtrycktas sida. Det kan till exempel innebära att föra en annans talan i möten med myndigheter eller andra samhällsrepresentanter. Den som sökt diakonens hjälp måste kunna lösa honom eller henne från tystnadsplikt, som annars skulle motverka den hjälpsökandes egna behov”.

För en präst i Svenska kyrkan finns inte den möjligheten – trots att också präster ser som sin uppgift ”att hjälpa den som behöver hans eller hennes tjänst och att stå på de förtrycktas sida”.
  För diakonen är det ett svek mot människor ”att inte stå på de förtrycktas sida”. Varför är det inte så också för prästen? Hur kan en och samma handling vara anbefalld för diakonen och förbjuden för prästen? Vad som är gott och ont avgörs ju inte av vem som utför en handling utan av vad man gör.

I den här frågan är det den regel som gäller tystnadsplikten för diakoner, som anknyter till kyrkans tradition. När läran om boten fastställdes, fastställdes också den tystnadsplikt som skulle gälla för bikten. Den skulle vara absolut. Men det fanns ett undantag. Man beslöt att tystnadsplikten kunde mildras genom att den biktande i full frihet gav sin tillåtelse.
  Detta undantag berodde på att det fanns en regel som var viktigare än den om tystnadsplikt. Den biktande ägde sina hemligheter och sin personliga historia, ägde dem och förfogade över dem. Rätten till dem kunde aldrig överlämnas till någon annan. Det var ofta den viktigaste ägodel den biktande hade. Den var inte något som övergick till prästen eller till kyrkan vid bikten eller vid den enskilda själavården.

I andra kyrkor än den svenska håller man fast vid att konfidentens och den biktandes äganderätt och förfoganderätt över sina hemligheter gäller. Det är där en övergripande etisk regel i själavården. Och i själavården är etiken en grund för allt.
Därför anser jag att reglerna för prästernas tystnadsplikt vid bikt och själavård bör ändras så att de överensstämmer med diakonernas.

Göran Bergstrand
Uppsala