Svenska kyrkan behöver se över SKUI

Judith Fagrell, Miriam Wredén Klefbeck, Sofia Lilly Jönsson

Sverige behöver sina präster, församlingspedagoger, diakoner och kyrkomusiker. Nu och i morgon. Svenska kyrkan behöver se över SKUI och rusta för framtiden.

De senaste veckornas replikskifte mellan tidigare studenter på SKUI å ena sidan, och programchef och rektor å den andra, har gett många värdefulla insikter. Den konstruerade dikotomin mellan ”debatt” och ”dialog” som de senare vill föra till bordet är givetvis inget annat än genomskinligt maktspråk – alla inlägg har publicerats på just debattsidan. Offentlig debatt är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle, och inte minst för en medlemsstyrd organisation som Svenska kyrkan. Nu vet vi mer än vi visste innan. Det är så det ska fungera.

Från vårt håll i församling, akademi och media följer vi frågan om utbildning för kyrkans anställda med största intresse. Vi har varit ute i arbetslivet i ett par decennier och kommer förhoppningsvis att hänga med i ett par till. SKUI är lika viktigt för oss som för studenterna och cheferna, fast från ett annat perspektiv. Vad behöver samhället av kyrkan, vilken kunskap kan medierna få av kyrkans anställda, vad behöver samhällsdebatten från kyrkan? Det här är frågor som är aktuella för oss varje dag. SKUI borde kunna vara en central mötesplats för att ge den sortens samlande spetskompetens till den som står på det sista trappsteget in i en professionell roll i de här sakerna. Där man lär sig urgamla praktiker som hur man döper, men också vässar tänkandet om vad det innebär att vara kyrkomusiker i Sverige på 2020-talet.

Bristerna som finns idag på SKUI beror kanske också på att det råder delade meningar om vad för slags utbildning som ska ges där. För vilken kyrka, för vilket samhälle utbildar man diakoner, präster, musiker och pedagoger? Det tror vi att Svenska kyrkan behöver analysera.

Vi vill ge några konkreta förslag.

1. Tillsätt en utredning med en extern konsult, av samma slag som nyligen har gjorts på Härnösands stiftskansli. En ordentlig genomlysning av Svenska kyrkans utbildningar och dess organisation. Här bör man till exempel titta på konstruktionen att rektorn för det enda utbildningsinstitutet SKUI som tidigare var tre pastoralteologiska utbildningar – PIUS i Uppsala respektive Lund samt Johannelunds teologiska högskola i Uppsala – också är den som kallas till kyrkostyrelsen i alla frågor som rör utbildning och även rekrytering. Det innebär i praktiken att utbildningsinstitutet utformar, tolkar och utvärderar själv sitt uppdrag i denna form. Är det bra?

2. Stärk stiftens inblick, inflytande och närvaro under tiden på SKUI. Hur detta ska utformas är en fråga för undersökning, men kanske kunde ett utbildningsråd med rekryteringsadjunkter från alla stift vara med som en remissinstans vid nyrekryteringar av lärare och annan personal till SKUI, när litteraturlistan utformas, ha kännedom om planerade gästföreläsare, och liknande. Kontrollen skulle öka och förmodligen bredden på utbildningen, vilket efterfrågas av studenterna.

3. Se över kvaliteten i litteraturlistorna för utbildningarna och vilka som inbjuds att föreläsa. Det finns massor av aktuell debatt och spännande personer att möta. Världen är stor, kyrkan är världsvid. Vi är gärna med och tänker om detta!

De många vittnen om en repressiv kultur på SKUI, berättelser om hur studenter har kallats in ensamma till enskilda samtal men mött två lärare där, om intolerans mellan studenter som inte hanterats av lärare när sådant som nattvardssyn har skilt sig åt, att en person ibland har fått klä skott för vad som hänt i hela klassrum, det samlar vi inte under en punkt som ett förslag. Det betraktar vi som självklart att kyrkostyrelsen, som har ansvaret för SKUI, tillsammans med fackliga företrädare och formellt utsedda studentrepresentanter tar itu med omedelbart.

Sverige behöver sina präster, församlingspedagoger, diakoner och kyrkomusiker. Nu och i morgon. Svenska kyrkan behöver se över SKUI och rusta för framtiden.

Judith Fagrell, präst

Miriam Wredén Klefbeck, präst

Sofia Lilly Jönsson, kulturjournalist

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.