På medeltiden lade sig samhället inte i vem man gifte sig med. Allmogen presenterade sina förhållanden på värdshuset: ”Nu är det vi.”
Hade man ett slott eller en stor egendom var det klanen som bestämde, egendomen fick inte gå ur släkten. Sedan skötte mannen och i bästa fall kvinnan kärlekslivet på annat håll. Fadern som representant för klanen förde fram bruden. Så långt kunde klanen tvinga henne.
När mannen avlagt sitt löfte kunde kvinnan därefter säga nej. Då var det kyrkvärdens uppgift att snabbt få in henne i sakristian. Kyrkan skulle värna kvinnans rättighet.
Staten mötte stort motstånd när den skulle få in den juridiska delen under kyrkans tak. Den kristna och evangeliska synen på man och kvinna som jämställda gjorde att paren gick in tillsammans och släkten satt på plats i kyrkan.
Ibland vill frånskilda, medelålders kvinnor ledas fram av sina söner eftersom fadern är död.
Hederskulturen i vissa kulturer får mig att reflektera så; hederskultur är ett sätt för männen att kontrollera det enda vi män inte kan: föda.
Hur uppfattas det när fadern eller en bror, men mycket sällan modern eller en syster, för fram bruden?
Det gör något med teologin. Symboler och ord är viktiga i protestantisk tro. Det vi tror måste avspeglas i vad vi säger och gör. Det vi säger och gör kommer att påverka vad människor tror.
Därför reagerar många av oss när kungafamiljen, med kungen som kyrkans överhuvud, accepterar den anglikanska traditionen med brudöverlämning. Romantiska amerikanska filmer påverkar numera vad vi gör mer än våra genomtänkta traditioner. Det är en annan, för mig förlegad kvinnosyn, som tar sig detta uttryck.
Svensk tradition med paret som kommer tillsammans avspeglar tungt hur människosynen och kvinnosynen påverkats i positiv riktning under protestantisk tid.
Jan Jorde
Präst, Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR