Det är inte lätt att vara lekman i Svenska kyrkan.
Vad ska man egentligen ha lekmän till? Några är förtroendevalda, några är kyrk- och gudstjänstvärdar, några återfinns i syföreningar eller andra grupper, några få som konfirmandledare, juniorledare eller söndagsskollärare. Sedan finns det gudstjänstbesökare, som inte verkar räknas eftersom de flesta är pensionärer. Finns det uppgifter för lekmän förutom att koka kaffe, diska och flytta stolar? Har lekmän möjlighet att påverka arbetet i församlingen och göra en insats, eller är det bara anställda som räknas?

SKM – Svenska kyrkans mission – och Lutherhjälpen har engagerat många ombud och andra frivilliga i församlingarna under årens lopp. Nu ljuder parollen: Bilda internationella grupper och ge en anställd i varje församling uppdrag att handlägga de internationella frågorna. Det internationella arbetet måste in i församlingen så att de genomsyrar alla verksamheter, men finns det plats för lekmannaengagemang där?

Pelle Söderbäck skriver i Kyrkans Tidning 22/07 om att stärka det lokala engagemanget och göra det i mångfald, och om ombud som suckar över dåligt stöd i sitt uppdrag i församlingen. Hur stärker man det lokala församlingsengagemanget och inger mod i modlösa ombud? Det går inte med enstaka församlingsbesök från nationell nivå, det är en process. Vilken är den internationella gruppens roll i församlingen? Vem står för kontinuiteten?
Christer Siwertsson skriver i Kyrkans Tidning 22/07 att han upplevt SKM och Lutherhjälpen som administrativa organisationer. Det får stå för honom. För mig är Lutherhjälpen de projekt jag sett i aktion ute i världen. Att Lutherhjälpen ligger på 17:e plats i rankningen i insamlingsligan tar jag med ro. Jag är helt övertygad om att ”våra” pengar följs av böner som följer med ut i världen – för Guds skull.
Jag oroas, liksom Bertil Dovelius, över att vi gör oss av med Lutherhjälpen som namn. Var hamnar jämlikarna? Hur hämtar vi in nytt förtroende med ett annat varumärke hos allmänheten när Svenska kyrkan så ofta
ifrågasätts i vårt land?

Hur inspirera till internationella grupper? Det borde ha varit full kraft på församlingen från allra första början, när omorganisationen kom upp på agendan. Nu verkar det som om Svenska kyrkans nationella plan är det som är intressantast, medan man låter basen klara sig bäst det går. Under årets fasteaktion nådde man inte målet. Skälen till det var flera, men ändå var det alarmerande. Utan kraft och nerv på församlingsplanet blir den nya organisationen en som räknar med anslag från församlingarna och glömmer lekmännens engagemang för ett arbete man brinner för.

Internationellt arbete i församlingen är så mycket mer än att samla in pengar, det är också kontakt med vänförsamlingar och systerkyrkor. Utan lekmännens engagemang och vilja att ställa upp försvinner basen för kyrkans internationella arbete.

Kerstin Wikman
kontraktsombud för Lutherhjälpen, Göteborgs stift