Ta utlandskyrkans behov och möjligheter på allvar

Svenska kyrkan i utlandet (Skut) debatteras med rätta, nu senast av Leif Söderberg, förtroendevald i Los Christianos och Rickard Jönsson, administrativ chef i kyrkokansliet (KT nr 27/28). Diskussionen kommer också att fortsätta under det stundande kyrkomötet.

Som ansvarig utlandsbiskop 2003-2011 och tillika gammal sjömanspräst vill jag ge en kort tillbakablick till de många som har glömt historien. ”Innan man ser framåt bör man se sig om - annars får man se upp”.

Då jag tillträdde som biskop fanns det tydligt tre gamla kulturer inom det som då höll på att inordnas i kyrkans ordinarie organisation som församlingar i Visby stift. Dels de gamla ambassadkyrkorna, varav den äldsta i Paris från 1626, dels de renodlade sjömanskyrkorna från 1800-talet, samt de typiska turistkyrkorna, de äldsta från 1950-talet. Det säger sig självt att arbetssätt, kulturer och traditioner skilde sig åt rätt väsentligt mellan dessa.

Mycket av mina första år som biskop handlade om att foga samman det bästa i dessa tre så olika traditioner och arbetssätt. Nu skulle de slås samman under två delvis konkurrerande paraplyer, det ena buret av biskopen i Visby med ansvar för tillsynen, det andra av kyrkokansliet i Uppsala där ekonomi och främjande skulle hanteras långt från själva verksamheten.

I KO beskrivs tillsyn bland annat som ”råd, stöd och hjälp” och hur det skiljer sig från ”främjande” är svårt att förstå, och har lett till många oklarheter och i vissa fall prestige- och maktkamp.

Idag verkar SKUT mest behandlas som en kostnad och ett administrativt bekymmer. Med hänvisning till minskande medlemsantal i Sverige ifrågasätts ständigt hemmakyrkans ekonomiska stöd. Ändå är SKUT faktiskt den del av vår kyrka som växer snabbast både till uppdragets omfattning, verksamhet och målgrupper. Det finns idag cirka 660 000 svenskar skrivna och bosatta utanför Sveriges gränser. En klar majoritet av dem är medlemmar i Svenska kyrkan. Dessutom tillkommer turister, deltidsboende, studenter, företagsrepresentanter, biståndsarbetare, militärer, diplomater och naturligtvis den gamla gruppen sjömän, liksom den något nyare men större gruppen lastbilschaufförer som ofta stannar till vid våra kyrkor. Lågt räknat befinner sig minst en miljon svenskar (då det inte är pandemi) utanför Sverige och tillhör alltså Skut:s ansvarsområde.

Richard Jönsson refererar till kyrkans fyra uppgifter, gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Många, kanske flertalet, inom Skut:s målgrupper har ingen eller mycket liten kontakt med kyrkan hemmavid. Detta torde idag vara (eller kunna vara) kyrkans största missionsfält med stort behov av undervisning och gudstjänster, inte minst vigslar, dop och begravningsgudstjänster, men också konfirmation av utlandsboende ungdomar.

Den största utmaningen handlar ändå om diakoni i en vid mening. Sjukbesök, stödsamtal, gemenskap och social tillhörighet, hjälp med allehanda praktiska frågor. Kanske allra viktigast med den krisberedskap som i Sverige erbjuds av olika samhällsaktörer, men som utomlands är hänvisad till ambassader, konsulat – och framför allt Svenska kyrkan. Även här hemma ser vi hur folk samlas i våra kyrkor varje gång en olycka, som nu senast fallskärmhopparna i Örebro; har hänt. Tsunamin år 2004 och kyrkans insatser den gången kan inte överskattas, med dagligen sker dödsfall, bilolyckor, tåg- och busskatastrofer, misshandel och stölder som drabbar våra medlemmar. Det är då i första hand kyrkan de vänder sig till (och vi har ett nära samarbete med ambassaderna som ofta saknar den kompetensen)

Organisationen Svenskar i världen fungerar som kontakt- och remissinstans mellan utlandssvenskarna och regeringen. Vi framför behov och önskemål till regeringen och informerar utlandsboende om nya regler, lagar och initiativ. Många av våra ombud är också aktiva som förtroendevalda i kyrkoråden, och vi har ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte.

Vi vädjar till kyrkomötet att ta utlandskyrkans behov och oändliga utvecklingsmöjligheter på stort allvar och ser fram emot ett fortsatt gott samarbete.