Tacksam över luddigheten i biskopsbrev om nattvarden

Kerstin Wimmer, Lutherforskare
Debattören anser att det finns något sorgligt i många av de debattinlägg som handlar om ”Fira nattvard”. Mycket handlar om vad som sker i sakristian i stället för vad sker med oss i mässan,

Jag uppskattar biskoparnas brev om nattvarden och speciellt delen om det praktiska. Den anklagas för att den är ”luddig” men jag är tacksam över denna ”luddighet!”.

Det handlar om den evangeliska friheten. Biskoparna representerar naturligtvis olika bruk i vår kyrka, irriterande men värdefullt för att hålla samman ”flocken.”

I debatten om biskoparnas brev ”Fira nattvard” lyfter Sven-Erik Brodd fram koncelebration som något positivt. Jag finner detta naivt.

När Svenska kyrkan fick sin första biskopsvigda kvinna upplevde jag för första gången koncelebration i Lunds domkyrka. När denna biskop fick klart för sig varför, upphörde detta bruk. För en del var det viktigt att en prästvigd man deltog i instiftelseorden för att nattvarden skulle betecknas som ”giltig”.

I internationella sammanhang talas det om ”Institution narrative” för att betona berättelsen. Det vill säga vi ”läser” inte utan berättar, vilket förhoppningsvis får liturgiska implikationer.

Att koncelebrera en berättelse framstår som ett märkligt bruk. Varför inte ibland göra såsom våra judiska systrar och bröder vid påskfirandet? Låta någon, kanske ett barn, ställa frågan: ”Varför gör vi detta?” Prästen svarar då: Jo, detta gör vi för att ”Den natt då Jesus blev förrådd….” (Se ”Ängslighetens teologi” i Svensk Kyrkotidning, nummer 2/20).

Jag tror inte att Martin Luther hade accepterat koncelebration. Som bekant ville Luther att mässa ska firas varje söndag och att prästen ska leda denna, så likt som möjligt, som Jesus gjorde med sina lärjungar i den övre
salen. För Luther innebar detta att prästen ska vara vänd mot församlingen, versus populum, och att den viktiga ”förvandlingen” sker i människors hjärtan.

Det i mitt tycke mest insiktsfulla debattinlägget om Luthers syn på nattvarden kommer från en katolik, Stephan Borgehammar. Just så som Borgehammar skriver, att ”den sakramentala handlingen varar från Vår Fader och tills alla tagit emot nattvarden och lämnat altaret” uttrycker en evangelisk-luthersk syn på nattvarden. Därför är berättelsen/instiftelseorden viktiga också vid en sjukkommunion.

Jag anser att det finns något sorgligt i många av de debattinlägg som handlar om ”Fira nattvard”. Mycket handlar om vad som sker i sakristian i stället för vad sker med oss i mässan, fokus är mycket på prästens handhavande och inte på församlingen.

Jag anser att det finns något sorgligt i många av de debattinlägg som handlar om ”Fira nattvard”. Mycket handlar om vad som sker i sakristian i stället för vad sker med oss i mässan. Fokus är mycket på prästens handhavande och inte på församlingen.

Precis som Stephan Borgehammar har jag utbildat präster i många år och får samma fråga som Borgehammar: ”Vad händer med bröd och vin efter nattvarden?” Ibland kan jag längta efter frågan: ”Vad händer med oss i Kristi närvaro?”

När jag en gång ledde en begravning med mässa i Lunds domkyrka fylld med både barn och vuxna hände följande: Vid utdelandet kommer en pojke, cirka tre–fyra år, med sin mamma och sträcker fram sina båda händer förväntansfullt och ser väldigt glad ut och jag uttalar orden, ”Kristi kropp för dig utgiven”. Det dröjer inte två minuter förrän pojken står där igen med utsträckta händer och är lika glad. En tusendels sekund och jag tänker, vad gör jag nu. Men det finns ju bara en sak att göra, dela ut brödet på nytt.

Denne pojke lärde mig något dyrbart om nattvarden. Om vi, i den evangelisk-lutherska traditionen, tror på ”realpresens”, att Kristus är närvarande när vi delar bröd och vin, borde vi väl göra som pojken och se till att få så mycket som möjligt av vår mästare och vän?

Jag uppskattar biskoparnas brev om nattvarden och speciellt delen om det praktiska. Den anklagas för att den är ”luddig”, men jag är tacksam över denna ”luddighet”! Med andra ord, det handlar om den evangeliska friheten.

Bertil Murray antar att biskoparna är oeniga, och det hoppas jag verkligen att de är! Biskoparna representerar naturligtvis olika bruk i vår kyrka, irriterande men värdefullt för att hålla samman ”flocken”.

Finns det någon kyrka där biskoparna har samma syn på nattvarden? Vid ett besök i Sydamerika sa den katolske prästen ”välkomna” till oss som steg in i kyrkan och vi delade bröd och vin tillsammans. Själv blev jag tillfrågad i det katolska kloster jag bodde i om jag kunde leda kvällsmässan.

Efter allehanda förklaringar att jag är präst i den evangelisk-lutherska kyrkan ombads jag ändå att leda mässan. Jag antar att denna nattvardssyn, som mina sydamerikanska vänner gav uttryck för, inte delas av alla.

Kerstin Wimmer
Lutherforskare
systematisk teologi vid Köpenhamns universitet

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Jonatan Mattsson
"Jag anser att det finns något sorgligt i många av de debattinlägg som handlar om ”Fira nattvard”. Mycket handlar om vad som sker i sakristian i stället för vad sker med oss i mässan. Fokus är mycket på prästens handhavande och inte på församlingen." Inlägg i debatten som handlar om detta och inte om vad som sker med oss i mässan motiveras förstås av vad man finner problematiskt i biskopsbrevet. Om en arkitekt ritar ett hus och det mesta i designen är bra men utformningen av skafferiet inte håller måttet, är det ganska naturligt att kritik riktas mot skafferi-ritningen. Svårare än så är det inte.