Tyck som vi, annars…

SAMKÖNADE VIGSLAR. Den senaste tiden har det kommit flera oroväckande signaler från Svenska kyrkans centrala nivå. Signaler som får många av oss att undra om vår kyrka håller på att odla en rädslans kultur.

Frågan aktualiserades i samband med programmet Bög­botarna i SVT:s Uppdrag granskning. Inför sändningen av detta program skickade kyrkokansliet ut ett antal dokument till de lokala församlingarna, bland annat med ”Frågor och svar” om hur man kunde bemöta de frågor som väntades ställas i programmets kölvatten.

I fem av de femton svaren påtalas möjligheten att anmäla de präster som ”felar” i denna fråga till domkapitlet eller tillsyns­ansvarig biskop. Och även om detta är formellt korrekt, är det svårt att frigöra sig från känslan att kyrkokansliet med sina råd underblåser ett slags angiverikultur på de lokala arbetsplatserna.

På en direkt fråga (Dagen 140527) försvarar man sig visserligen med att frågorna inte ska läsas ”efter varandra som högläsning” och att det inte finns något skäl att dölja hur ”den som upplever sig kränkt av en präst” ska agera. Men faktum kvarstår att de flesta som fick detta dokument torde ha läst det just från början till slut. Och eftersom prästerna i Uppdrag granskning inte förbröt sig mot Svenska kyrkans beslut i denna fråga hänger osäkerheten kvar i luften. Vad och vem är problemet? Och vad vågar man egentligen säga eller göra?

Osäkerheten förstärks av att Svenska kyrkans förre ärkebiskop inte med ett ord tar de aktuella prästerna i försvar.

I modern ledarskapslitteratur brukar man få uppmaningen att som chef ge kritik enskilt och beröm öppet. Detta för att man annars riskerar att få ett arbetsklimat präglat av rädsla, osäkerhet och slutenhet. Men i Svenska kyrkan låter man sina präster bära hundhuvudet själva när media knackar på. Vad leder detta till, om inte en rädslans kultur?

Tyvärr har även vår nya ärkebiskop gjort uttalanden som riskerar att bidra till samma utveckling. I Dagen (140626) deklarerar hon att den skrivning som kyrkostyrelsen klubbade 2009 om att synen på sam­könade äktenskap inte ska ”ha betydelse vid … anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst” i praktiken inte har någon betydelse. ”Det är så arbetsmarknaden fungerar, det är inte konstigt”, förklarar hon. Och vidare: ”Om dilemmat uppstår att två sidor känner sig diskriminerade i samma fråga – till exempel en präst som inte vill viga samkönade – bör ett kristet förhållningssätt vara att först och främst motverka diskriminering av den i situationen svagare parten och därmed värna om den svagares värdighet.”

Jag kanske har missförstått något, men som jag tolkar ÄB säger hon:
• Kyrkostyrelsens förarbete till Kyrkomötets beslut 2009 gäller inte – och har kanske aldrig gällt.
• I vissa lägen är det vår kristna plikt att sortera ut sådana präster som för sitt samvetes skull inte kan medverka vid en samkönad vigselakt. Visserligen inte vid själva antagningskonferensen, men ute i de lokala församlingarna.

Som upplysning kan jag säga att jag redan har fått rapporter om församlingar där kyrkoherden med hänvisning till kyrkokansliets ”Frågor och svar” signalerar att präster som har ”fel” åsikt i synen på utlevd homosexualitet bör se sig om efter ett annat jobb. Argumentet för denna bortsortering sägs vara just omsorgen om den ”svagare parten”. Jag är medveten om – och beklagar verkligen – att det finns homosexuella som har blivit dåligt behandlade av kyrkans företrädare. Men om vi lyfter blicken är det kanske ändå inte helt självklart vilka som är den ”svagare parten” i Sverige i dag? En överväldigande majoritet inom kultur och media tar ju parti för HBTQ-rörelsens hjärtefrågor. Prästerna i Uppdrag granskning, däremot, tvingas löpa gatlopp i media utan att få stöd ens av sin egen arbets­givare.

Som avslutning skulle jag därför vilja rikta mig inte bara till Svenska kyrkans ledning, utan också till er som identifierar er med HBTQ-rörelsen: Låt inte en typ av marginalisering ersättas av en annan. Låt inte värnandet om ”den svagare parten” bli till ett maktspråk, där vi i praktiken bedriver häxjakt mot dem som tycker annorlunda än vi själva. Låt bredden i Svenska kyrkan bestå – i denna såväl som i andra frågor.

Olof Edsinger
Generalsekreterare för Salt
– barn och unga i EFS

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
33

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Uppsala stift
Göteborgs stift
Karlstads stift
Skara stift
Lunds stift
Lunds stift
Uppsala stift
Uppsala stift