Genom långsiktigt ekonomiskt stöd och en utbyggd filialverksamhet enligt italiensk förebild kan stiften se till att Kyrkans familjerådgivning blir rikstäckande, skriver Maud Nevrell som är psykolog och psykoterapeut.
I vintras,  50/06, diskuterade Anders Högberg Kyrkans familjerådgivning på denna sida, och vilket ansvar stiften är beredda att ta för verksamheten. Biskop Esbjörn Hagberg i Karlstad tog upp frågan om stiftens ansvar att skapa samordning mellan pastoraten för att organisera familjerådgivning inom kyrkan, 5/07. Det är en viktig utgångspunkt i diskussionen om väl fungerande familjerådgivning.

Det finns i dag 30 mottagningar inom Kyrkans familjerådgivning, där det arbetar ett sextiotal familjerådgivare, de flesta på deltid. Mottagningarna är spridda från Lund i söder till Umeå i norr. En handfull stora mottagningar samt flera mindre enheter med en eller några familjerådgivare.
Totalt besöker omkring 10 000 personer Kyrkans familjerådgivning under ett år för kortare eller längre samtalsserier. Alla mottagningar tar inte emot barn utan har en gräns vid arton år. Oavsett detta, är barn berörda av föräldrarnas kontakt med familjerådgivningen. En beräkning visar att cirka 5 000 barn under arton år finns i sammanhanget runt de personer som besöker familjerådgivningen.

Biskop Hagberg berör rättvisan i att ha tillgång till familjerådgivning. Det handlar i första hand om i vilken del av landet man bor samt därefter olika förutsättningar för kontakt, såsom tillhörighet till en församling som bidrar till rådgivningsverksamheten.
Det händer att sökande lämnas utan möjlighet till samtal på grund av att vederbörande inte tillhör en församling som är med och bekostar arbetet. Min erfarenhet är dock att familjerådgivare ägnar stor möda åt att hänvisa till andra verksamheter och att försöka hjälpa personer som av olika skäl inte kan vända sig till Kyrkans familjerådgivning.
Denna grupp är ändå förhållandevis liten jämfört med hur många medlemmar i Svenska kyrkan som helt saknar möjlighet att gå till Kyrkans familjerådgivning för att det helt enkelt inte finns någon att vända sig till.

Organisationen av Kyrkans familjerådgivning handlar till stora delar om ekonomi. De flesta mottagningar drivs gemensamt av flera församlingar/ samfälligheter som skjuter till pengar till verksamheten. Bidrag från stiften, och ibland kommunerna, finns också i olika omfattning. Problemen är att de kan ändras från år till år. Ett litet bidrag utgörs av kollektpengar som också varierar i omfattning.
En större trygghet i arbetet skulle erbjudas om stiften i stället valde att skjuta till ett årligt belopp som byggde på exempelvis en treårsplan. Det skulle också kunna innebära fler samtalsmöjligheter, exempelvis för den som inte är medlem i Svenska kyrkan eller bor i en församling som inte erbjuder familjerådgivning. Sådana bidrag skulle också ses som ett ställningstagande för Kyrkans familjerådgivning.

Även om den rådande ekonomin vållar bekymmer på många mottagningar, är förmodligen den begränsade omfattningen av den kyrkliga familjerådgivningsverksamheten ett större problem. Svårigheten att etablera familjerådgivning på mindre orter i ett avlångt land som Sverige är lätt att förstå. Kanske går det inte att ha ambitionen att ha ett rikstäckande nät av kyrklig familjerådgivning men bättre kan det bli! Biskop Hagberg pekar på behovet av samordning mellan pastoraten vilket är en viktig synpunkt. En intressant modell finns i Härnösands stifts etablering av filialverksamheter som innebär att församlingar på små orter ansluts till närmaste större familjerådgivning. Den praktiska sidan kan ha flera lösningar och innebära att familjerådgivaren reser en dag i veckan till filialen alternativt att samtal erbjuds på moderverksamheten och att konfidenterna reser dit. Denna senare variant har en gång bildat skola i Italien och går under namnet Milanomodellen.

En modell som bygger på filialtanken innebär i första hand mer arbetstid för de redan anställda familjerådgivarna. De allra flesta arbetar deltid på familjerådgivningarna i dag. Många har själva valt det, men en minst lika stor grupp skulle tacka ja till utökad arbetstid. Kompetens och intresse finns för att växa i en kyrklig verksamhet som människor i dag ställer sig i kö till. En utbyggd kyrklig familjerådgivning är en stark manifestation för kyrkans omsorg om familjen, om mellanmänskliga relationer.

Maud Nevrell
psykolog, psykoterapeut, konsulent vid Svenska kyrkans centrum för familjerådgivning