Att ”problematisera” missionsbefallningen är ett mjukare uttryck för att – åtminstone delvis – ifrågasätta den och därmed också uppdraget för allt kyrkfolk. Domprosten Hermansson är i repliken, Kyrkans Tidning nummer 4/12, på min kritik över hans och Seglora smedjas tidigare uttryckta subjektiva tolkningsutflykter medveten om faran och slår därför till reträtt.
Jag kan inte uttrycka det bättre själv, när han efterlyser ”mindre trosblyghet och mer frimodighet” av en ”kyrka som vågar, en kyrka i solidaritet”.
Eftertänksamhetens sköna bekännelse efter den mindre lyckade slutsatsen att missionsbefallningen illustrerar Västerlandets kristna och demokratiska civilisations tolkningsanspråk och rätt att påtvinga andra vår religion, är naturligtvis välkommen, även om den görs under galgen.
Det är också lika klart som det gotländska vädret en solig högsommardag, att mission inte begränsas av kollekt och förbön i kyrkorna. Har Hermansson redan glömt att jag förespråkade just en aktiv, orädd och frimodig kyrka, som vittnar om Jesu ord och trons kraft och synliggör kristendomens läkande budskap för andra?
Ett centralt redskap för detta är missionsbefallningen, det som skall användas av alla som läser Trosbekännelsen. Att ”problematisera” och göra individuella tolkningar av de intimt sammankopplade texterna uttrycker bara klåfingrighetens exegetik eller oförståndets dominans.
Det vore mig dock helt fjärran att kalla Visbydomprosten klåfingrig eller oförståndig!
Bengt Olof Dike
LÄGG TILL NY KOMMENTAR