Vapenexport kan tjäna fred och frid

Ibland får man ta hjälp av en kompis. Det tycks KG Hammar ha gjort när ytterligare representanter för Katarinauppropet griper in i debatten till hans hjälp i Kyrkans Tidning nummer 13/17. I sak blir det tyvärr inte klarare, möjligen skarpare i det att jag beskylls för att förvanska evangelium.

Jag har argumenterat för att ett starkt försvar av svenskt markterritorium i kombination med fortsatt neutralitet är krigsavhållande och därmed det bästa medlet för att bevara freden, och att detta förhållande dels är en fråga för Svenska kyrkan, dels borde lyftas fram av biskopsmötet.

På detta svarade KG Hammar med att framhålla icke-våldslinjen som det enda verkligt kristna alternativet. Jag avvisade i replik detta påstående.

När hans vänner nu träder upp till hans försvar gäller saken plötsligt vapenexport, något som jag överhuvudtaget inte har berört. Jag begriper att Katarinauppropets representanter tar tillfället till medieutrymme, men det blir samtidigt lite märkligt att åka snålskjuts på en debatt som ursprungligen handlade om något annat.

Men låt gå. Låt oss säga något om vapenexport, ty i en mening hänger denna fråga och rätten till försvar samman. Hur har dock inte Katrinauppropets representanter förstått, vilket framgår av deras argumentation.

Har en privatperson eller ett land en moralisk rätt att försvara sig, och har en stat en skyldighet att försvara sina medborgare och upprätthålla lag och ordning? Ja, tycks Katrinauppropet svara när det gäller Sverige (även om KG Hammar gav uttryck för något delvis annat i sitt första replikskifte). Därför blir det inkonsekvent när de förnekar mindre utvecklade länder som inte har råd att hålla sig med en inhemsk vapentillverkning rätten att skaffa sig adekvata medel för sitt försvar. Det är detta frågan om vapenexport handlar om.

Viss vapenexport kan naturligtvis vara fel eller tveksam, men att kategoriskt avvisa all vapenexport är de facto moraliskt falskt. Snarare är vapenexport många gånger uttryck för solidaritet – och kan mycket väl tjäna fred och frid. När Sovjetunionen anföll Finland bistod Sverige sitt grannfolk med en avsevärd mängd krigsmateriel. Detta var alltså fel enligt Katarinaupproret. En sådan hållning är a-moralisk och ett direkt hån mot dem som ger sina liv för fred och frihet.

Katarinauppropet menar att jag förvanskar evangelium. Kyrkans Tidnings läsare torde dock vara begåvade nog att se att det snarare är dessa representanter som förvanskar mina påståenden. Min poäng, som vilar på en mycket stark empiri, är att det goda som vi människor vill, det är inte alltid det vi gör. Tvärt om blir det väldigt ofta fel, ibland så fel att vi tillgriper vapen. Det är detta som gör att världen, den som är fallen, inte kan styras av evangelium.

Genom att konstatera detta ifrågasätter jag inte att en kristen undervisning ska uppmana till fred och frid människor emellan, eller att evangeliet har makt att förändra en människa så att fred och frid segrar i hennes liv med fortsatta konsekvenser för hennes omgivning. Som jag ser det motsäger inte dessa uppfattningar varandra.

Historien är full av situationer där dialog inte har räckt, där det sanna och goda har kränkts och där människor berövats livet. Hitlertyskland och dagens IS är tydliga exempel. Det är mot denna hårda verklighet idéer – exempelvis pacifism och ett kategoriskt avvisande av vapenexport – ska prövas, inte den skyddade tillvaron i ett församlingshem på Söders höjder eller ett professorsrum i Lund.

Sett till hela kyrkan är pacifismen, idag och historiskt, en särmening. Att hävda rätten till självförsvar och att denna uppfattning på inget sätt strider mot kyrkans tro, det är sannerligen inte att förvanska evangeliet. Om freden är målet är ett starkt försvar det bästa medlet.

Markus Hagberg , präst i Skara pastorat, fd bataljons-pastor