Det finns andra alternativ än att lägga sig platt eller ställa sig i ett kyrkligt hörn och tjura. Det går att ta vara på möjligheterna utan att sudda ut identitet eller medverka till att bli marginaliserad.
Skolverkets och andras sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar inte. Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag kan användas på flera sätt, det förutsätter redan skollagen. Psalmer, julspel, bibelberättelser eller beskrivningar av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att religiösa inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Min förhoppning är att det ska bli klarlagt att så mycket innehåll ryms att det blir meningsfullt i skolan att ha advents- och julsamlingar. Visar det sig inte möjligt, måste kyrkan själv inbjuda elever, lärare och föräldrar till advents- och julsamlingar. Och det sker redan på många håll.
Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras. Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning leder däremot till ett problematiskt hårklyveri. Det blir exempelvis märkligt när kyrkans företrädare – som senast läraren i pastoralteologi Anders Hedman i KT – hävdar att den icke-konfessionella skolan ändå kan ha inslag som bön och välsignelse om de står för ”upplevd kunskap”.
Kyrkan och skolan har båda ett ansvar. Kunskap om kristendomen, kulturarvet och traditionerna är viktig för konst, litteratur, musik och andlig utveckling. Den ger friheten att gå vidare och dela livet och tron i kyrkan. Välkomna till kyrkan!
Ragnar Persenius
Biskop i Uppsala stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR