Än mer ofattbara är berättelserna om folkmordet i Rwanda. Under april och maj 1994 mördades runt 800 000 människor, de flesta tutsier. Bilderna och berättelserna är lika ofattbara i dag som när de nådde oss för första gången, då för femton år sedan.
Den franske journalisten Jean Hatzfeld var där. Den gången mötte han flyktingströmmarna på gränsen till Kongo. Sedan dess har han återvänt upprepade gånger och skrivit tre böcker. Den senaste, Antilopens list på Weyler förlag, hämtar sin titel från hur de flyende försökte undkomma sina förföljare genom att göra tvära kast åt ena eller andra sidan.

Utanför samhället Nyamata gömde sig över femtusen människor i skogen och träskmarkerna. Varje förmiddag kom hutumilisen tillbaka och tog upp jakten. Varje kväll fanns allt färre överlevande kvar.
För de jagade var inte frågan om de skulle dö, utan när. För för-övarna var mördandet ett slitsamt arbete mellan nio och fem. Folkmord på kontorstid.
Jean Hatzfeld har intervjuats i ett otal svenska medier de senaste dagarna. Trots att han periodvis varit bosatt i Nyamata och det har förflutit 15 år så har han inga svar. Inga förklaringar till hur folkmordet var möjligt.
Däremot slås han av att mördarna än i dag inte tycks känna någon ånger, de plågas varken av minnen eller mardrömmar.

Folkmordet i Rwanda har inga enkla förklaringar. Händelserna kan blottläggas, beskrivas och ges en orsak. Men det förklarar ändå inte vad som sker våren 1994. Denna sanslöst metodiska grymhet. 
Som om folkmordet inte var illa nog, beskriver Jean Hatzfeld hur överlevarna osynliggörs. Stigmatiseras. De får ingen upprättelse utan möts snarare av
ifrågasättande. Hur kunde du överleva när alla andra dog?

Den rwandiska regeringen betonar försoning. De vill få landet att fungera, bygga en ny framtid när ingen är vare sig tutsi eller hutu. Inte heller omvärlden vill påminnas om det förflutna.
– Vi vill vända blad och glömma att vi inte gjorde någonting för att stoppa människoslakten. I stället för att själva be om förlåtelse för att vi svek kräver vi att förövarna ska be om ursäkt och att offren ska förlåta, konstaterar Jean Hatzfeld i Dagens Nyheter.
Ytterst handlar folkmordet i Rwanda om de extrema konsekvenserna av ”vi och dom”. Utmålandet av ”dom andra” som något utanför, som inte hör hemma här. Utan deras närvaro blir vår värld en bättre plats att leva på. 
I Rwanda saknades inte varningstecken. Men när väl våldet bröt ut var det försent att stoppa. De hutuer som protesterade dödades först av alla.
Omvärlden kunde ha agerat. Men det gjorde vi inte. Vi svek också.  

Rwanda är också ett misslyckande för kyrkorna och samfunden på plats. Uppenbarligen lyckades de inte eller brydde sig inte om att förkunna ett tillräckligt starkt vi. Fernissan var i stället förfärande tunn. När dödandet väl bröt ut förvandlades många kyrkolokaler till regelrätta dödsfällor.
Folkmord hör dock till undantagen. Rwanda är inte typiskt. Men mekanismerna som leder dit är universella. När självbilden odlas på bekostnad av andra växer likgiltigheten. Då är redan första steget taget. När det inte längre spelar någon roll vilket lidande som drabbar dem. Eller om de dör. Bara det inte drabbar oss.

Kyrkorna är inga frizoner. Det visar Rwanda med skrämmande tydlighet. Men de kan göra skillnad. Precis som resten av det civila samhället. Det förutsätter dock en kritisk blick på sig själva.
Varje försök att så frön av förakt eller rädsla måste avvisas. Av kyrkor och samfund lika väl som resten av samhället. Och omvänt. Odlandet av ett gränsöverskridande vi är en av de viktigaste utmaningarna inför framtiden.

Dag Tuvelius