Varje dop ett medvetet ställningstagande

”Som Fadern har sänt mig sänder jag er…”
Biskopsbrevet Att leva i dopet skrevs för att aktualisera kraften i dopet och dopets många motiv. Det som en församling gör ofta kan ibland bli mindre genomtänkt än det som görs sällan.
Kyrkans Tidnings ledare härom veckan menade att biskopsbrevet var smärtsamt otydligt om hur det går med dem som inte är döpta. Biskopsmötets förståelse är att sakramenten är till för oss människor för att vi ska få hjälp att leva och dö, inte för att människor ska styra över Guds handlande. Kyrkan ska helt enkelt satsa mer kraft på att döpa och missionera än på att spekulera, så att flera får del av dopets och trons gåvor.

Hur Gud handlar med och genom dem som inte fått del av dopet eller ens fått veta om dopet, kan man ägna mycket tid åt att fundera på – för ingen av oss vet säkert. Däremot vet vi säkert att Jesu uppdrag är att vi ska döpa och döpas. Sedan hoppas många av oss, utifrån vår tro på Gud som livets och kärlekens Gud som ser innerst i människors hjärtan, att Gud inte vill någon syndares död.
Dopet är framför allt en gåva och en tillgång, en hjälp åt var och en av oss när vi ska leva med andra och arbeta med oss själva, vårt goda och onda. Genom dopet kan man våga tänka: Jag vet att löftena om Jesu närhet faktiskt är sagda till mig och gäller mig – om jag vill leva på dem – utan att jag har förtjänat dem.

I flera inlägg hittills anas frågor om hur biskopsbreven egentligen är tänkta. Att vi skrev om dopet nu beror på att förr döptes nästan alla och dopets motiv var mer kända. Då behövdes inte ytterligare förklaringar. Nu är varje dop ett medvetet ställningstagande. Då måste det finnas kända skäl.

Biskopsbreven har handlat om sådant som biskoparna har velat ge vägledning i eller som man menat borde aktualiseras eller problematiseras. Breven har bland annat gällt syn på vigningstjänsten, ekonomiska orättvisor, kyrkliga handlingar i mötet med invandrare, miljöfrågor, utbildningar inom kyrkan, begravningar, bibeltolkningsfrågor och nu senast om hur dopet hör samman med livet. Ämnena är alltså högst blandade och texterna är präglade av den tid de skrivits i.  
Biskopsbreven är inlägg i samtal. Därför hoppas jag att samtalet tar fart ordentligt. Förhoppningsvis blir det så när brevet tas upp vid fortbildningar och konvent, till exempel, men också genom de olika debattinläggen här i Kyrkans Tidning. Bindande beslut om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är något annat än biskopsbrev.
När samtal om dopet äger rum sker något viktigt, inte minst nu, när religions- och övertygelsefrihet både betonas och ifrågasätts, samtidigt, i samhället i stort.