Förbundet humanisternas humanism är intolerant, enögd och fördummande. Det menar förre domprosten Kjell Ove Nilsson som efterlyser skarpare kritik av Humanisterna från kyrkligt håll.

Begreppet ”humanism” har på sistone blivit mycket omdiskuterat. En liten organisation med ”humanister” vill ta monopol på det här gamla fina begreppet, som betytt så mycket också i den kristna traditionen. Det har väl varit ifrågasatt förut, som bland andra Anders Piltz påpekat.
Men nu har diskussionen blossat upp på ett nytt sätt, som vi märkt också här i Kyrkans Tidning, framför allt i det stora och insiktsfulla reportaget i nummer 18/07.

Nu tyckte jag nog att den där redovisade diskussionen blev alltför snäll och återhållsam. Christer Sturmark framstod som ovanligt resonabel men avslöjade ändå den ensidiga hållningen i denna nya humanism, som han förut mycket tydligare ställt emot både kristendom och andra religioner.
Nej, nu ska de arma och vilseförda kristna räddas från de religiösa vidskepelserna! Vetandet ställs emot tron på nytt, radikalt och otvetydigt.
Detta kan ibland låta bra, detta att kritisera religionens ofördragsamhet och inskränkthet. Det behövs tyvärr ofta, det är sant. Men som vanligt ska man inte kasta ut barnet med badvattnet!

Det visar sig också mycket snart, att den här humanismen själv blir inhuman och ofördragsam. Man talar om vikten av att vara tolerant men har själva inget rum för tolerans mot religiösa människors tvivel och ofullkomligheter.
Man framhåller ateismen som det enda vettiga alternativet till de religiösa villfarelserna, men hamnar då lätt, som Elisabeth Gerle påpekade i ovannämnda reportage, i en ”annan monokultur” – som i det gamla kristna enhetssamhället – ”en svensk sekulär enhetlighet som är lika dogmatisk”.
Förbundet humanisterna står alltså för en trosövertygelse lika religiös som den kristna bekänner sig till. Människan ska ersätta Gud och förgudligas. I centrum finns tesen att vetenskapen bör betraktas som bärare av sanningen med stort S.

Det mest allvarliga är att många människor känner sig attraherade till denna ”humanism”. Dess budskap låter klokt och rimligt i vår moderna, sekulära tid, och kyrkor och religioner bär ju på tunga bördor från det förgångna. Men det blir en teckning i svart och vitt, och man slår ständigt in öppna dörrar.
Man målar till exempel upp en nidbild av hur fördomsfulla och direkt korkade religiösa människor är, och sedan är det naturligtvis lätt att kritisera alltihop. Visst finns det religiösa och kristna kretsar som träffas av kritiken, men i huvudströmmen, åtminstone här i Sverige, är det inte mycket man känner igen
sig i.
Evolutionsläran och ”Big Bang” är inget problem för de allra flesta kristna – det duger då inte att komma dragande med extrema exempel från USA.
Man vill befria människor från att fara illa på grund av religiös vidskepelse om allt ifrån stamcellsforskning till hur kvinnor behandlas, så som Sturmark uttrycker sina intentioner. Det blir helt befängt och en mycket grov överdrift.

Sturmark och hans anhängare har en mycket grund och enögd syn på vad religion är i all dess komplexitet. En vanlig beskyllning är att tro och vetande utesluter varandra och att kristna därför genom sin tro motverkar vetenskapen.
Så är det inte. Den kristna skapelsetron räknar tvärtom med vetenskapens framsteg som uttryck för skapelsens storhet och mångfald.

En annan vanlig beskyllning gäller den groteska och sjuka moral som man menar finns i Bibeln. Det går alldeles utmärkt att hitta exempel. Det mesta ligger i Gamla testamentet, som ju avspeglar ett par tusen års utveckling på gott och ont!
I långt senare tider har för övrigt vansinniga illdåd och omänskligt dödande tvärtom skett i förnuftets och rationalitetens namn, till exempel och typiskt nog under upplysningstiden och franska revolutionen.
Det behövs religionskritik, liksom kritik av många så kallade oreflekterat troende ute i kyrkorna. Men kritiken slår tillbaka på ytliga och förenklade resonemang bland dessa humanistiskt troende själva.
I själva verket är denna humanism mer fördomsfull och fördummande än det mesta i den religionens värld som man vill ta avstånd ifrån. Bäst att just ta avstånd från den! Den är alltför torftig och meningslös att försöka leva med.

Kjell Ove Nilsson
f d domprost, Göteborg