SLUTREPLIK. Att som kristen kyrka ta ansvar för att bygga broar av kunskap, förståelse och respekt mellan judar och kristna kräver kompetens, kontinuitet, ett teologiskt öppet sinne samt ett djupt kyrkligt engagemang.
Repliken på min debattartikel är förutsägbar och besvarar inte en enda av de frågor jag ställde.
Retoriken är häpnadsväckande. Den allvarliga kritiken i skrivelsen från de 34 forskarna förvandlas till att ”det är positivt att så många framstående forskare och religiösa företrädare engagerar sig i frågan” med den ofattbara slutsatsen att ”det visar på STI:s stora betydelse.” I själva verket ifrågasätter ju hela skrivelsen och den debatt som pågått i Kyrkans Tidning just att den betydelsen tas till vara.
Minst lika häpnadsväckande är att repliken ger sken av att handla om judisk-kristna relationer, när den i själva verket endast säger att Lunds universitet och andra aktörer hyr in sig på STI. Några exempel på hur dessa kurser gör STI till ”en plats där Svenska kyrkan utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt mötet med judendomen” ges dock inte.
Det är just detta mina frågor gäller. På vilket sätt bidrar STI:s egen kärnverksamhet exempelvis till attitydförändringar hos kristna i fråga om judar och judendom och till medvetenhet om stereotyper och fördomar som är nedärvda i kristendomen sedan antiken? Vem går i god för att dessa kurser lever upp till kyrkostyrelsens uttalade prioritering av de judisk-kristna relationerna, och på vilket sätt leder de till ett levande möte mellan kristen och judisk tro på ett sätt som kommer Svenska kyrkan till godo?
STI är förvisso en attraktiv kursgård, och att rekrytera deltagare till externa kurser där är ingen större bedrift.
Den förändrade inriktningen på samarbetet med Lunds universitet som kyrkostyrelsen nu talar sig varm för reser också frågetecken. Efter utmanövreringen av Jesper Svartvik från Krister Stendahl-professuren och efter nedprioriteringen av religionsteologin har förtroendet för detta universitet skadats. Det visar sig bland annat i att Brita och Krister Stendahls son John Stendahl samt de 34 forskarna ställer kritiska frågor om samarbetet med Lunds universitet. Bekymrar inte detta Svenska kyrkan?
STI är förvisso en attraktiv kursgård, och att rekrytera deltagare till externa kurser där är ingen större bedrift. Att som kristen kyrka ta ansvar för att bygga broar av kunskap, förståelse och respekt mellan judar och kristna på ett sådant sätt att ”Svenska kyrkan utvecklas och fördjupas” kräver emellertid långt mer än så – framför allt kompetens, kontinuitet, ett teologiskt öppet sinne samt ett djupt kyrkligt engagemang.
STI har varit och ska vara Svenska kyrkans tankesmedja för en kristen teologi som beaktar det judiska folkets teologiska integritet. I två tusen år har kristna definierat sig själva på judarnas bekostnad. De bittra frukterna av en sådan teologi har varit förskräckliga. Detta i sig är skäl nog att prioritera de judisk-kristna relationerna. Relationen till det judiska folket berör hela det kristna rotsystemet, och en seriös bearbetning av relationen mellan judar och kristna leder på centrala punkter även till en fördjupning av den kristna tron.
De som inte har något att dölja brukar välkomna en opartisk granskning. Att kyrkostyrelsen och STI värjer sig emot insyn i kursprogram och övrig verksamhet kan inte tolkas på annat sätt än att dessa helt enkelt inte tål en sådan utvärdering, eftersom diskrepansen mellan yta och innehåll är för stor. Min slutsats är därför att Svenska kyrkans ledning inte är redo att prioritera relationen mellan judar och kristna vare sig i Jerusalem eller i Sverige.
Det hade onekligen rensat luften om kyrkostyrelsen också varit ärlig nog att öppet medge att så är fallet.
Göran Larsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR