Debatt nr 11 2007

Det är hoppfullt att ett samtal om abort börjar bli möjligt igen i det offentliga rummet efter en lång tids tystnad, då frågan varit i det närmaste tabubelagd. Det är ett ämne som väcker starka känslor till liv, men det är viktigt för oss alla att hitta ett mer varsamt och inkännande sätt att tala om detta.
  Jag beklagar att jag ibland låtit mig förledas av upprördhet och sorg till att säga saker på ett sätt som kan såra och försvåra en dialog om detta känsliga ämne. I förra numret av Kyrkans Tidning ställdes frågan om vilken lagstiftning jag skulle förespråka angående abort. Först och främst vill jag akta mig för att återigen falla i samma fallgrop och nu vilja skriva lagstiftaren på näsan hur lagen i detalj borde se ut. Politik är alltid det möjligas konst och varje lagstiftning i ett demokratiskt samhälle är ett resultat av detta. Vad jag dock skulle önska och varmt rekommendera är att man genom lagstiftningen gjorde mycket mer för att förebygga aborter och hjälpa de kvinnor i svårigheter som vill föda sina barn.
  Vid en uppvaktning hos socialminister Göran Hägglund den 7 mars i år lämnade generalsekreteraren i Respekt, Helena D´Arcy, över ett brev till honom där jag bland annat skrev:
”Abort är ett laddat ämne eftersom det berör många personers fysiska och viljemässiga integritet. Det är också ett ämne som är ideologiskt infekterat. Vissa grupper i samhället främjar kvinnans rätt till abort medan andra prioriterar det ofödda barnets integritet. Sällan kommer dessa olika grupper samman för att diskutera, än mindre för att samarbeta. Katolska kyrkan vill som ett första svar på debattartikelns inbjudan föreslå att Socialstyrelsen eller socialministern kallar samman alla intresserade parter från sjukvården, politiska partier, trossamfund och andra berörda för att diskutera problemet och för att utarbeta en konstruktiv strategi för framtiden. Motivationerna till detta samarbete över de ideologiska gränserna kan variera. Målet måste dock vara detsamma: att skona kvinnor från det allvarliga ingrepp som abort innebär”.

Med tanke på de höga abortsiffrorna i Sverige som ligger högt över våra nordiska grannländers, borde vi alla göra en kraftsamling för att se vad som kan göras. Vi med vår goda ekonomi borde kunna avsätta mycket mer pengar på ett väl genomtänkt åtgärdspaket för att förebygga aborter. Mycket vore vunnet om alla kunde enas om detta, bortom de ideologiska och partipolitiska skiljelinjer som annars skiljer oss åt.

Anders Arborelius ocd
biskop, Stockholms katolska stift

Respekt är en katolsk rörelse som arbetar för att främja det mänskliga livets okränkbarhet från konception fram till naturlig död. (red:s anm.)

Svar direkt

Abort är varje kvinnas rättighet

Jag delar biskop Anders Arborelius uppfattning om att de medicinsk-etiska frågorna är viktiga. Min uppfattning är att de behöver luftas ordentligt och offentligt, med stor ödmjukhet och respekt.
  Jag delar också biskopens oro över Sveriges höga aborttal. Jag har i ett flertal sammanhang betonat vikten av ett förstärkt och förbättrat förebyggande arbete. Det kan med sorg konstateras att preventionen alltför länge försummats.
  Men jag är socialminister och inte biskop. Jag har inte förmånen att svara undvikande på frågor om hur abortlagstiftningen bör vara utformad. Det ligger på mitt ansvar att ta ställning och förorda en linje som är sakligt korrekt, praktiskt möjlig och som tar hänsyn till att verkligheten inte är målad i svart och vitt. Jag kan inte vara otydlig eller vag, jag måste lämna besked.
  Min ambition som socialminister är att värna livet och minska antalet aborter. Här har vi alla ett ansvar. Sjukvård, sociala myndigheter, föreningar, kyrkor och samfund – alla kan på olika sätt medverka till att antalet aborter är så lågt som möjligt. Men jag har varit tydlig på en punkt – lagen bör vara utformad så att det avgörande beslutet om eventuell abort fattas av den enskilda kvinnan, oavsett nationalitet.

Göran Hägglund (kd)
socialminister