Dags att överbrygga kyrkans förtroendeklyfta

Det gäller inte minst kyrkohandboksförslaget, ”mitt kors” och allhelgonakampanjen. Här behövs en ökad förståelse för vad det innebär att vara en folkkyrka i dag, men också arbete med kristen identitet på djupet. 

Trots de till synes vitt skilda ämnena i årets stora debatter finns det förmodligen en gemensam nämnare i dem. Den röda tråden tycks vara den ökande interna spänning som uppstår när Svenska kyrkan försöker leva upp till sitt uppdrag att vara en kyrka både för den mindre gruppen starkt engagerade medlemmar och på samma gång vill ta ett ansvar för helheten.

I en tid när allt färre svenskar omfattar kristen tro i mer traditionell mening och de globala frågorna kommer allt närmare tvingas kyrkan ibland att stå i spagat för att mäkta med uppgiften.

I en medialiserad tid är det också lätt att tro att det budskap som når ut brett i olika massmedier är det enda som kyrkan säger, trots att den sortens kommunikation alltid delvis måste ske på någon annans villkor. Därmed tycks en del av bredden och djupet i vad kyrkan står för gå förlorad. För den som inte ser dessa förutsättningar uppstår lätt ett missnöje med en till synes identitetslös kyrka.

Allhelgonakampanjen med dess fokus på sorg och saknad snarare än hoppet om evigt liv är det tydligaste exemplet. Där bygger kyrkokansliets kommunikationsavdelning sin strategi på medlemsundersökningar och har då dragit slutsatsen att befolkningen kan indelas i tre ungefär lika stora grupper. Det är den gröna gruppen med människor som har en god relation till kyrkan och den kristna tron och den röda gruppen som står så långt ifrån dessa båda att det i dagsläget skulle vara för kostsamt att ens försöka nå den.

Där emellan finns den gula gruppen som tvekar och som det därför kan vara lättare att kommunicera med. Idén är alltså att försöka möta människor där de är just nu, snarare än där kyrkan hoppas att de så småningom kommer att befinna sig. För den som förstår strategin är det ett fullt rimligt pedagogiskt sätt att tänka.

Kommunikationsavdelningen menar också att den gröna gruppen nås direkt genom den lokala församlingen och indirekt genom nationell kommunikation av det slag som allhelgonakampanjen är ett exempel på. Men det är förmodligen där analysen brister. Åtminstone finns det en starkt engagerad kyrklig kärna – låt oss kalla den för den mörkgröna gruppen – som inte är nöjd med den strategin.

Frågan om kyrkohandboksförslaget är naturligtvis mer komplex, men om vi bortser från frågorna om processen i sig är det tydligt att vi ser en liknande spänning här också. Såväl text som musik i förslaget bygger nämligen på ambitionen att försöka kommunicera brett och därför blir också här den mörkgröna gruppen lätt missnöjd. Något så centralt som kyrkans gudstjänst uppfattas då som urvattnad.

I mitt kors-debatten, slutligen, kom solidariteten mellan kristna och ett övergripande ansvar för människor att hamna på kollisionskurs med varandra. Här ställs också själva identitetsfrågan på sin spets, om vad det innebär att vara en kristen kyrka i dag.

Folkkyrkans grundläggande dilemma kommer inte att bli mindre över tid, åtminstone inte så länge vi fortfarande är en stor kyrka. Därför behöver kyrkans ledning fortsätta försöka förankra sitt sätt att tänka också mer internt. Men frågan om kristen identitet på djupet måste också tas på allvar. Om krafterna ska räcka till för helheten behövs fortfarande ett tydligt centrum.